Åtta punkter till en förnyelse av versläran

Åtta punkter till en förnyelse av versläran

i dialog mellan historia och teori, muntligt och skriftligt, form och betydelse

Eva Lilja

Summary

The obvious problem of modern metrics consists in assimilating the concept of free verse. For this purpose, some new perspectives and distinctions are needed. Here I will present eight categories with this object in view. Most of them are already well known but they have lacked the central position here given to them.

1/ There are three different Swedish verse systems elaborating different rhythmical principles, accentual verse, metrical verse and free verse. 2/ You must separate phonetic prominence from the prominence of versification. 3/ You have to make a distinction between serial rhythm and segmental rhythm. 4/ Oral and written forms have developed different sets of rhythmical devices, 5/ which has resulted in separate reading styles. 6/ Not only prominence patterns but all categories of equivalence take part in the shaping of poetic rhythm. 7/ The appropriate point of departure for rhythmical analysis is an investigation of the rhythmical phrase, which can be done in much the same way in all three verse systems. 8/ The reader usually adds semantic values to formal traits, something which is done according to convention or iconicity.

När jag stod inför uppgiften att skriva en modern svensk metrik på uppdrag av Svenska Akademien bestod det uppenbara problemet i att ge plats för den fria versen. Det gällde att lägga ramarna för en verslära där den fria versen inte tedde sig som ett konstigt undantag från den metriska vers som metriken för det mesta ägnat sig åt. Den fria versen måste förstås som en form i egen rätt, inte som en versifikation där takterna satt sig en smula på tvären. För det ändamålet behövde jag några perspektiv och distinktioner som visserligen redan var förhanden i svensk verslära men som tidigare inte tett sig så centrala som de nu blev. Här ska jag kommentera dem i tur och ordning, åtta till antalet:

1. Tre svenska verssystem

2. Prominens contra betonad stavelse 3. Segmentell och seriell rytm

4. Muntliga och skriftliga grepp 5. Läsarter

6. Ekvivalenskategorier 7. Frasanalys

8. Formens betydelseaspekt 1. Tre svenska verssystem

Äldre verslära har ofta beskrivit både medeltida vers och 1900-talets fria vers som avvikelser från den metriska versen. Medeltida vers har kallats knölig och ofullgången, den fria versen i sin tur har kallats

'prosanära'. Taktbegreppet har ibland vidgats för att kunna täcka även de äldsta och de nyaste formerna.¹ Först på senare år har man börjat dra slutsatserna av insikten att dikt i olika tider och kulturer har

konstruerats utifrån olika principer, vilka beror både av språkets accentsystem och av kulturella faktorer.

T ex fungerar den antika grekiska versen, den franska syllabiska och renässansens germanska vers i enlighet med olika versprinciper.² Haikun med sina sjutton stavelser följer ett annat system för formgivning än Pindaros dithyramber.

För svenskt vidkommande vill jag påstå att det finns tre olika, historiskt betingade verssystem, den medeltida accentversen, renässansversens metriska takter och den fria versens stiliserade fraser. Dessa kan i sin tur indelas i undergrupper:

1/ Accentvers under forn- och medeltiden

a) fornnordisk stavrimmad vers, oftast med två prominenser b) medeltidens fyrslagsräcka med slutrim

2/ Metrisk vers under ca 1650 - ca 1930 a) accentsyllabisk vers

b) antikimiterande versfotsvers, t ex hexameter c) takterande vers

3/ Fri vers från ca 1900

a) Fria rytmer enligt antika formelement b) Fri vers enligt medeltida formelement

c) Fri vers enligt översättningar av bibelpoesien

Accentvers kännetecknas av ett fixt antal prominenser per versenhet. Övriga stavelser kan placeras hur som helst och växla fritt i antal, s k fri versfyllnad. Prominensantalet växlar mellan de olika versmåtten.

Fornyrdislaget har två prominenser med fyra stycken i versparet, den ryska bylinan har mestadels tre prominenser per vers. Den svenska knitteln har fyra stycken med balladvarianten 4 + 3 i versparet. Någon typ av rim tillfogas vanligen, antingen stavrim eller slutrim. Den medeltida knitteln exemplifieras nedan av en passage ur Erikskrönikan ca 1320. De två verserna i paret binds ihop av slutrim:

…

Enn tidh heertogh Erik badh o O O o / O o O konungen then tiid han war gladh: O ooo O / O o O Gathin i mik Wardbergh läth, O oo O / O o O thet ware mik fulwäl räth.” O oo O / o OO Konungen swarade: ”Ä hwat jak wil, O oo O oo / oo OO tha hörer thet grewa Iacop til.” o O o O / oo O o O - ”Ville han thet fore sölffwer latha, O oo O / oo O o O o thet ware mik wel til matho.” O oo O / O o O o Konungen sagde: ”Jak giffwer honom wist O oo O o / o O ooo O sölffrith, gither han husit mist.” O o O oo / O o O

Grewin konungenom huset loot, O o O ooo / O o O

thet war hertoghanom enktet amoot. O o O ooo / O oo O Han fik thet hertoganom i hand o OO / O oooo O

ok ther med halfft Halland. o OO / OO o

(Erikskrönikan, Hertig Erik får Varberg, uppl 1986)

1 Se t ex Risberg, Bernhard, Den svenska versens teori. 2. uppl. D II. Linköping 1936 eller Malmström, Sten, Takt, rytm och rim i svensk vers. Stockholm 1974.

2 Gasparov, M L, A History of European Versification. Oxford 1996, s 3f.

Metrisk vers följer antingen en förutbestämd versregel (accentsyllabism, versfotsvers) eller en uppfattad taktfasthet (takterande vers). Flertalet former är slutrimmade. I båda fallen uppfattas tidsavståndet mellan betoningstopparna som ungefär lika långt, vilket ger upphov till den speciella upplevelsen av taktfasthet.

Med accentsyllabism avses en vers som är reglerad till såväl stavelseantal och prominensantal samt till prominensernas placering. Har versen åtta stavelser och den första är prominent ska sedan även den tredje, den femte och den sjunde ha prominens. Ett dominerande metrum blev till att börja med alexandrinen, med 3 + 3 jamber och mittcesur:

Han öppnas, gravens port! / De tröga gångjärn knarra, o O o O o O // o O o O o O o och lampans matta sken / på svarta marmorn darra.

Hur strömmar mörkrets flod! / Hur nordan sträv och snar o O o O o O // o O o O o O vitt över nattens djup / med stormars tordön far!

... (Bengt Lidner, inledningen till Yttersta domen, 1788)

Varken versfotsversen (oftast hexametern) eller den takterande versen har stavelseantalet helt fixerat.

Här räknas i stället antalet versfötter eller takter i versen. De alternerande stavelserna kom att utvecklas till taktfasthet allteftersom man vande sig vid betoningstopparnas isokrona fall. I den takterande versen bibehölls taktfastheten trots att takternas inre byggnad med tiden varierades alltmer. Versen blandade bi- och trisyllaber och med tiden tillkom även en- och fyrstaviga takter. Ändå fungerar de olika takterna inom samma slagräcka. I exemplet nedan tar takten stöd i en rad starka bitryck markerade med 0:

Nu när de trötta sova, O oo | O o | O |0 (klingande kadens) kornknarr, sänghalm, O | 0 | O | 0

vill jag gå ut och lova O oo | O o | O | 0 skymningens unge gud. O oo | O o | O Ned över gula bingar, O oo | O o | O | 0 kornknarr, sänghalm, O | 0 | O | 0 sänker han mjuka vingar, O oo | O o | O | 0 sakta och utan ljud. O oo | O o | O

… ( E A Karlfeldt, Kornknarr, sänghalm, strof 1, Hösthorn 1927)

Nittonhundratalets fria versrytm består av talrytmens stiliserade fraser kombinerade med versvilans och insnittens pauseffekter. Fri vers använder samma konstgrepp som den bundna men utan särskilda regler.

Varje text är i princip unik på så sätt att formdragen uppträder i mönster specifika för varje dikt. Typiska drag består i pausmönster, figurer och fri versfyllnad. Intonationskurvor, kadenser och typografi utgör också framträdande rytmiska grepp. Rim förekommer men de är oschematiska och vanligen assonantiska trots ett och annat instoppat slutrim.

Den fria versen nyskapades tre eller fyra gånger, och beroende på ursprung kan man skilja ut tre frastyper.³ Romantikens fria vers uppstod ur bearbetningar av den grekiska versens fraser. En sådan versrytm avvek påtagligt från talspråksfrasen. Den har benämnts ‘fria rytmer’ och använt ståtliga rytmiska grepp såsom t ex spondéen:

…

Dock - tystna sång! I natt djup O / O o O / o OO

hölj hvad ej skönt O o OO

öfver själen gått! oo O o O

I klara sinnets rymd blixtra o O o O o OO o

stjärnbilder ännu daggigt rena upp. O 0 o O o O o O o O

Hög strålar lifvets väg. - OO o O o O

… (Vilhelm Ekelund, Inspiration, Dithyramber i aftonglans, 1906)

3 Lilja Norrlind, Eva, Studier i svensk fri vers. Den fria versen hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran. (Diss) Göteborg 1981, s 112-147.

En annan typ av fri vers har ytterst inspirerats av den medeltida knitteln, då upphovsmannen Heine imiterade folkvisan. Versomfånget sammanfaller helst med den språkliga frasen. Denna vers försöker tillgodogöra sig talets intimitet, vill vara vardaglig och demokratisk. Ofta handlar det om att bearbeta och förstärka talrytmen:

I det gamla Skåne fanns en sedvänja: oo 0 o O o / oo O 0 o

2 I de svarta djupa brunnarna oo O o O o O oo

satte man ner späda ålar ur havet. ooo O / O o O oo O o 4 Dessa ålar stannade sedan hela sitt liv oo O o O oo O o / O oo O

fångna i de djupa brunnarnas mörker. O o / oo O o O oo O o 6 De håller vattnet kristallklart och rent. o O o O o / o O 0 o O

När någon gång brunnsålen kommer upp, ooo O / O 0 o oo O

8 vit, skrämmande stor, fångad i ämbaret, O O oo O / O oo O oo

blind och ringlande in och ut O o O oo / O o O_ (betecknar överklivning) 10 ur sin kropps gåtor, ovetande, oo O O o / O ooo

skyndar sig alla att sänka den igen. O oo O o / o O ooo O

12 Jag tycker mig ofta vara o O oo O o O o

inte bara i brunnsålens ställe, ooooo O 0 o O o 14 utan brunn och ål på samma gång. oo O o O / o O o O

Fånge i mig själv, men detta själv O ooo O / o O o O 16 är redan något annat. Jag finns där. o O o O o O o / O o O

Och jag tvättar det med min slingrande, oo O oo / oo O oo

18 gyttjiga, vitbukade närvaro i mörkret. O oo O 0 oo O oo / o O o

(Lars Gustafsson, Ålen och brunnen, Världens tystnad före Bach, 1982)

Den tredje gången fri vers nyskapades, av Walt Whitman på 1850-talet, hade den bibelpoesien som förebild, eller åtminstone den engelska bibelöversättningens versform. Denna fria vers kännetecknas av långa verser om flera fraser, skiljetecken i versslut samt gruppering med hjälp av parallellismer:

Jag vill skrika ut livets fröjd och skratta med en stark käft.

2 Jag vill ragla rusig, drucken av livsfröjdens överflöd.

Jag vill sjunga höga visor i tider då skörden är god och hjärtana överfulla.

4 Jag vill mumla om alltings fåfänglighet i stunder av bitterhet och trötthet, mumla svårmodigt som en septembervind i regntyngda träd.

6 Jag vill smeka marken med min hand och komma den att blomma och utstråla ljus.

Jag vill dikta om dagar som ännu icke framfötts ur morgnarnas röda sköten.

(Artur Lundkvist, ur Glöd, 1928) 2. Prominens contra betonad stavelse

Punkt nummer två består i distinktionen mellan prominens och betonad stavelse. Den betonade stavelsen är en fonetisk kategori och den har sin motpol i den obetonade stavelsen. Fonetiken brukar dessutom räkna med minst ett mellanläge, s k starkt bitryck. Prominens däremot är en metrisk term och betecknar det aktuella verssystemets framhävda stavelser. Motpolen kallas versfyllnad. Här noteras de med stora ’O’ och lilla 'o', medan '0' används för eventuella mellanlägen. Ofta sammanfaller de betonade stavelserna med versens prominenser, men prominens är ett versifikatoriskt begrepp, som måste

specificeras i förhållande till respektive verssystem.

I accentvers räknar vi ett bestämt antal prominenser i varje vers. De stavelser som utväljs till prominenser är väl oftast, men inte nödvändigtvis, betonade. Inte alla betonade stavelser blir heller

prominenta. Rap har gett oss moderna exempel på knittel, möjliga att bevara på ljudband. Ett starkt stiliserat framförande lyfter fram fyra prominenser per enhet och trycker undan de övriga stavelserna, även om dessa skulle vara betonade.⁴ Citatet ur Erikskrönikan ovan visar i sitt sista verspar hur även vanligen obetonade stavelser får prominens på innehållslig grund. T ex pronominet "thet" i näst sista versraden bär prominens eftersom det betecknar något viktigt, "huset", dvs Varbergs fästning som stycket handlar om.

I metrisk vers fastlägger schemat prominenserna och talspråkets betoningar får anpassas till dem. Ofta faller obetonade stavelser på prominent position och blir då överbetonade. Men också det motsatta

inträffar förstås, betonade stavelser faller på svag position och blir inte prominenta. Det rytmiska spel som uppstår i diskrepansen mellan det fonetiska och det versifikatoriska systemet kallas birytmik. I Karlfeldts strof kan vi se det birytmiska spelet i t ex den sista versraden, där det obetonade "u(tan)" hamnat på prominensplats.

I fri vers bör man normalt välja att lägga prominens på betonad stavelse, något som detta verssystem alltså är ensamt om. I talrytmiska fraser undertrycks ofta betonade stavelser, men uppläst vers tar i genomsnitt 40% mer tid i anspråk än uppläst prosa, något som ger betoningarna bättre möjlighet att få genomslag.⁵

3. Segmentell och seriell rytm

Man märker lätt att rytmen i Erikskrönikan, i Karlfeldts och i Ekelunds dikter, alla citerade ovan under punkt 1, ter sig rätt olika. Emellertid har diktens rytmiska nivå i alla tre fallen starkt genomslag, den verkar konstfull och genomarbetad. Här under punkt 3 ska vi etablera en rytmdefinition som fungerar för alla dessa fall.

Det finns bara uppfattad rytm. Man kan inte tänka sig rytm utanför en människas upplevelse. Konsten och naturen är fulla av rytmiska förlopp, såsom musik och dikt, havets vågor och hjärtats slag, men till rytm blir dessa impulser först när de uppfattas av ett mänskligt subjekt, som ordnar dem. Modern

apparatur mäter de akustiska impulser, som sedan ger upphov till den uppfattade rytmen, som alltså är ett perceptoriskt begrepp. Diktens akustiska nivå är mätbar, men den uppfattade rytmen är betydligt svårare att komma åt. Vi vet dock att den skiljer sig från den akustiska registreringen i flera avseenden.

Gestaltpsykologien räknar med olika omständigheter, som kan få oss att känna s k gestalttryck. Det mänskliga subjektet grupperar element som är lika i avseende på t ex storlek, närhet, form och färg. Det kan också handla om slutenhet. Elementen kan befinna sig i samma kurva eller rörelse eller hastighet. 'En god fortsättning' kallas den rörelse som bäst bevarar en inre struktur. Erfarenheten spelar också in - läsaren tränar in s k gestaltdispositioner.⁶

Den perceptoriska grupperingen följer skilda slags mönster alltefter verssystem. Accentvers definieras genom ett visst antal prominenser per vers. Den medeltida rytmiska gestaltpreferensen föredrar alltså en figur på 2 + 2 prominenser. Varför blev just fyrtalet och fyrslagsräckan ett så starkt mönster? Det torde handla om en gestaltpreferens som består i att gruppera parvis, något som för knittelns del slår igenom på åtminstone tre nivåer, halvversens, versens och versparets. Denna gestaltpreferens har kunnat konkurrera i styrka med alterneringens.⁷

Gröten är kokt i spiseln och ej i någon kärna. O oooo O o / o O ooo O o Fast flickorna säger nej, så vill de ändå gärna. o O oooo O / o O ooo O o

4 En oregelbunden fyrslagsräcka har registrerats i en undersökning av anonyma rappare i Göteborg. I läsare A:s framförande blev 61 av 91 betonade stavelser prominenser. I 8 fall blev obetonade lästa som prominenser. Ungefär samma siffror återkommer hos B och C. Lörnemark, Christer, Rapping and Isochrony in Swedish. Opubl D-uppsats.

Göteborg 2000, s 49.

5 Kruckenberg, Anita, & Fant, Gunnar, Iambic versus Trochaic Patterns in Poetry Reading. In Nordic Prosody VI.

Stockholm 1993, s 125.

6 Tsur, Reuven, Poetic Rhythm. Structure and Performance. An Empirical Study in Cognitive Poetics. Bern 1998, kap 9 m fl.

7 Attridge, Derek, Poetic Rhythm. An introduction. Cambridge 1995

Den metriska versens gestaltpreferens är alterneringen, varannanheten, mönster av regelbunden växling mellan stark och svag. De taktfasta tidsavstånden ger den rytmupplevelse som kallats seriell och som vi känner igen från musiken.

Kvällens guldmoln fästet kransa O o |O 0 |O o |O o Älvorna på ängen dansa. O o | 0 o |O o |O o

Den fria versens gestaltpreferens består i en stiliserad fras, upprepad med variationer, samtidigt pregnant och nyanserad. Sådana talspråksfraser har oftast ca 2 betonade stavelser som vi såg t ex i Lars Gustafssons dikt om brunnsålen citerad ovan. Den modernistiska fria versens laboratorium fanns ca 1900 framför allt i Frankrike. Den franska syllabiska alexandrinens sex- och sjustaviga halvverser låg redan ganska nära fransk talrytm, varför dessa fraser med sin enda avslutande accent i viss mån kom att hålla sig kvar även inom den fria versen. Men denna fras förändrades vid övergången till de germanska språken med deras kraftigare accenter. Den korta franska frasen blev förebildlig för bl a T S Eliot, som här fann befrielse ur den germanska meterns taktfasthet. En sådan kort fras kunde sedan stiliseras i engelskan med hjälp av andra grepp än taktering.⁸ Också den musikaliska frasen sågs som förebildlig vid utvecklingen av modernistisk frasrytm i germanska litteraturer.⁹

En mycket vid definition säger att rytm är uppfattad växling mellan starkare och svagare impulser. Man brukar tillägga att dessa impulser ska höra hemma i ett visst förlopp såsom språk, musik eller vatten - i tid eller rum. En annan grupp definitioner utgår från Platons dialoger Filebos och Lagarna, där han säger att rytm är ordnad rörelse - närmare bestämt musikens och dansens ordnade rörelser. Följande rytmdefinition utgår från Platon men innefattar även den seriella taktfasta rytmen:

Rytm är fortlöpande gruppering i tid och rum av uppfattade impulser till mönster eller rörelse Både medeltidens halvverser med sina två prominenser och den fria versens stiliserade fras

exemplifierar en segmentell rytm, rytmiska förlopp som ordnar ett flöde i pregnanta avsnitt eller segment.

I metrisk vers är rytmen däremot seriell med betoningstopparna strömmande i (någorlunda) isokrona flöden. En sådan rytm har kallats kedjerytm av Artur Arnholtz.¹⁰ All dikt är rytmisk men bara somlig är metrisk. De flödande takterna, uppfattade som länkar i en kedja, kan förstås som ett specialfall av definitionens "fortlöpande gruppering". Rytm är alltså det överordnade begreppet, meter det

underordnade. Under punkt 1 skilde jag mellan äldre accentsyllabisk regel och romantikens uppfattade takter. Lidners alexandriner exemplifierade den äldre regelstyrda formen, Karlfeldts blandade takter den yngres metriska gung. Det abstrakta versmönstret, skapat av skilda kulturer under historiens gång, utvecklades från regel (metrum) till uppfattad takt (meter) med hjälp av gestalttrycket.

Metrum kan definieras som ett kulturellt betingat, abstrakt mönster, vilket läggs över talrytmen som därvid utvecklar taktfasthet eller meter

När impulserna från metrum växlar så regelbundet att läsaren omedvetet tvingas in i en jämn läsning uppstår s k systemtvång, vilket är kännetecknet på meter. Den läsare, som faller in i de rytmiska mönster texten erbjuder och förstärker dem själv är utsatt för det som gestaltpsykologerna kallar inre gestalttryck.

Även prosa kan takteras. Vissa talare tenderar att uttrycka sig metriskt, särskilt offentliga talare som politiker och präster kan plötsligt glida in i en mäktig taktfasthet. Folk som är arga och upprörda takterar förstås, eller hötter (taktfast) med näven.

Det finns en hypnotisk kvalitet i metern, som har att göra med dess anknytning till kroppsrytmerna och det omedvetna. Meter kan - i sina extrema gestaltningar - fattas som en hårt uppdriven rytm, där bara enkla exakta mönster tillåts. Barn, senila, schamaner och poeter tycks vara olika grupper som har tillgång

8 Finch, Annie, The Ghost of Meter. Culture and Prosody in American Free Verse. Ann Arbor 1993, s 87.

9 Wasilewska-Chmura, Magdalena, Musik, metafor, modernism. En linje i den svenska modernismens poetologiska reflexion. (Diss) Stockholm 2000

10 Arnholtz, Arthur, Dansk verslære. Vol 1. København 1966, s 41.

till sitt omedvetna och därmed nära till meterkvaliteterna. En fast meter kan verka som schamanens trummor, något som gör lyssnaren utom sig. Besvärjelsen och trollkarlen tar hjälp i taktfastheten för att väcka liv i de lägre krafterna, som djävulen, sexualiteten och vansinnet.

4. Muntliga och skriftliga grepp

Före ca år 1900 var muntligt föredrag eller högläsning den normala formen för dikttillägnelse, så vitt man kan dra slutsatser av de skrivna källor som finns att tillgå. Före ca år 1700 finns bara enstaka exempel på att man läst tyst för sig själv. Homeros reciterade sina diktepos för publik. Romarna deklamerade sina dikter offentligt. Om inte annat satt man och läste högt för sig själv. Under skandinavisk medeltid betraktades poesi som en kollektiv angelägenhet, visor att dansa till eller besvärjelser mot sjukdom och olycka. Kyrkan använde versformer inom ramen för liturgien. Under senmedeltid var högläsning i grupp den normala formen för tillägnelse av litteratur.¹¹

Omkring år 1700 började tyst läsning bli vanlig i samband med romanläsning. Det blev helt enkelt för ansträngande att läsa så tjocka böcker högt. Till att börja med berördes poesien knappast av detta, i 1800- talets romantiska salonger deklamerade skalderna fortfarande sina nyskrivna opus, men senast vid

sekelskiftet 1900 skedde en omsvängning. Poesi läser man numera för det mesta ensam och tyst. Vi får i grova drag följande uppställning för svenskt vidkommande:

Forntid och medeltid: accentvers - kollektiv tillägnelse Ca 1650 - ca 1930: metrisk vers - deklamation Ca 1900-talet: fri vers - tyst läsning

Diktens formella grepp såsom rytmer och klanger gör sig bäst vid ljudande läsning, särskilt gungiga metra och klingande rim. De traditionella metriska greppen måste sägas vara primärt muntliga. Talad vers är också situationsbunden på ett annat sätt än den som läses i ensamhet på så vis att uppläsaren säkert framhävde sådant som passade den aktuella publiken. Äldre tiders versteknik är avpassad för högläsning och går inte fram lika väl vid vår tysta läsning. De muntliga greppen har haft försteg vid utformningen av dikt ända fram till ca 1900, och då uppstod mycket riktigt en helt annan sorts formgivning. 1900-talets modernistiska dikt är avsedd för tyst läsning och kommer i sin tur inte riktigt till sin rätt vid deklamering.

Under medeltiden bibehölls en avvikande recitationsstil även då dikten emanciperat sig från musiken.¹² Framförandet var slagkraftigt och tydligt med ett kraftfullt röstläge. Medeltida genrer bjuder på olika blandningar av muntlighet och skriftlighet. Krönikorna skrevs från början ner men fördes vidare via högläsning eller muntligt föredrag. Balladerna utformades muntligt till musik men nedtecknades med tiden.

Accentversens genrer uppvisar genomgående formdrag som är typiska för alla tiders oratur. All muntlig dikt kännetecknas av ett stort antal upprepningar.¹³ Muntlig dikt måste använda system av upprepningar för att kunna uppfattas av åhörarna. Oraturens skalder har i vetskap om detta utvecklat en serie poetiska grepp såsom fasta formler, enkla ord och korta meningar. Oratur innehåller många fler metriska grepp än dikter avsedda för tyst läsning. Också därigenom avviker den muntliga dikten från vanligt tal. Den som komponerar sin dikt under själva framförandet behöver de formelartade uttrycken som vilopunkter, ställen där talaren samlar sig och där lyssnaren får tid att återfinna tråden.¹⁴ Medeltidens mest använda versmått, knitteln, ter sig ur denna synvinkel lika smidigt och böjligt som Homeros hexameter, båda versmåtten fungerar väl vid oratur.

När det gäller metrisk vers bör den tryckta strofen betraktas som ett partitur för den upplästa dikten.

Också den metriska versens typiska konstgrepp, såsom taktering och slutrim, är i hög grad avpassade för örat. Tryckbilden ska i första hand utgöra ett underlag för recitation av dikten.

11 Fafner, Jörgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. København 1982, m fl.

12 Fafner, Jörgen, Dansk vershistorie. I. København 1994, s 49.

13 Edwards, Viv, & Sienkewicz, Thomas J, Oral Cultures Past and Present. Rappin’ and Homer. Oxford 1990.

14 Lilja, Eva, Imbongi! Malibongwe! Brutus, Serote, Sepamla och muntlig dikt i dagens Sydafrika. I Ord&Bild 1994:4. Göteborg 1994.

Det motsatta gäller huvudspåret inom 1900-talets modernistiska dikt. Den passar bäst för tyst läsning, så att läsaren kan gå runt i dikten, kontrollera vad som stod på raden ovanför, hur det ena hänger samman med det andra, fundera över metaforernas innebörder etc. Bilden av 1900-talet är dock inte entydig. De senaste decenniernas poesifestivaler har medfört en renässans för den upplästa dikten, och tävlingar i s k Poetry Slam har också utvecklat nygamla sätt för dramatisk rytmisering.

För huvudtraditionen inom modernismens fria vers gäller att prominensernas spel inom versraden ändå uppfattas auditivt i ett inre lyssnande. Versraden avgränsas både av intonationsfallet och av radbrottets vita papper, och på versgruppens nivå har den modernistiska versen minst lika mycket blivit en konst för ögat. Den nya tidens versform skapade sig ett nytt formellt medel, trycksvärtans mönster på papperet. Fri vers skiljer sig alltså från den metriska även genom att den visuella rytmen fått ett tidigare okänt

genomslag.¹⁵ Vid det modernistiska genombrottet under 1900-talets första år ledde måleriet utvecklingen och påverkade övriga konstarter på samma sätt som musiken hade gjort under romantiken hundra år tidigare. Det abstrakta måleriet arbetar med ytor i spänning och balans, något som vi känner igen i den fria versens tryckbilder.¹⁶

5. Läsarter

Under punkt 1 hävdades att den svenska vershistorien har använt tre skilda verssystem. Vi har sedan följt upp denna tredelning genom att visa hur varje system särskilt förhåller sig till prominens,

gestaltpreferens och muntlighet. Också beträffande läsart skiljer sig verssystemen. Rytmen tolkas efter olika principer vid läsningen.

För accentversens del gäller förstås att man inte vet tillräckligt om hur den tolkades under medeltiden.

Här har man fått leta efter beskrivningar i historiska skrifter. Knittelns återkomst med den moderna rappen har däremot spelats in och analyserats, något som i viss mån hjälpt oss att förstå hur denna rytmtyp kan ha tolkats i gamla tider.

Under medeltiden verkar recitationen framför allt ha avvikit från vanligt tal, i syfte att markera dikten som ett annat slags tal än vardagens. Vittnesbörden talar om kraftfulla tonlägen eller halvsjungande framförande. Markerad kontrast mellan prominens och versfyllnad, s k binaritet, stiliserade formen ännu mer. Om recitatören skarpt framhävde prominenserna hindrade ändå den fria versfyllnaden att det lät monotont. Den fria versfyllnaden signalerar muntligt framförande också genom att tillåta inslag av improvisation.

Recitatören skulle välja fyra lämpliga prominenser och därjämte placera ut mittcesurerna. Ibland måste han hoppa över ett huvudtryckigt ord och tillskapa en ordgrupp, ibland tvärtom lägga två accenter i samma ord, även om detta sällan förekommer. Det viktiga är att bibehålla fyrslagsräckans fyra

prominenser. Vi har sett exempel på detta ovan dels ur Erikskrönikan, dels som grötrim. Det tycks finnas både syntaktiska och semantiska skäl vid valet av prominens. Liksom när det gäller fornyrdislagets stavar väljs ord som bär upp innehållet, som vi kan se i denna strof ur Havamal:

Deyr fé, [Fänaden dör, OO deya frændr, fränder dö, O o O deyr sjalfr hit sama; själv dör du likaledes; OO o O o ek veit einn ett vet jag o OO at aldri deyr: som aldrig dör: o O o O dómr of dau_an hvern. domen över den döde.] O o O o O

Samma vagt semantiska princip som man kan lägga märke till vid knittelprominenserna återfinns här för studlarna, dvs de stavelser som bär stavrim. Just stavrimmet används ju som ett medel att lyfta fram

15 Hollander, John, Vision and Resonance. Two Senses of Poetic Form. New York 1975.

16 Albertsen, L L, Die freien Rhythmen. Rationale Bemerkungen im allgemeinen und zu Klopstock. Aarhus 1971, s 86, 95, och Compton, Susan, Russian Avant-Garde Books. 1917-34. London 1992, s 128f.

något viktigt. Det verkar som om knittelns prominenser har valts efter samma vagt semantiska princip som stavarna. Här handlar det alltså egentligen mer om att framhäva ordet än stavelsen.¹⁷

Fyrslagsräckan gynnar en läsning som skapar kontrast mellan starka och svaga positioner, medan metrisk vers tillåter ett mer nyanserat spel. Då den metriska versrytmen organiserades efter ett schema eller en regel lossas det omedelbara sambandet mellan prominens och semantisk vikt.

I äldre tid lästes dikt gärna skanderande, eller i alla fall med mer markerad taktfasthet än vad som idag anses lämpligt. Skandering lyfter fram det underliggande metriska mönstret. Den metriska versen kännetecknas ju just av denna möjlighet att läsas taktfast. Men naturligtvis hanterar olika författare och epoker denna möjlighet på skilda sätt. Vissa dikter inbjuder till taktfast läsning, andra snarast motarbetar den. Ovan jämförde vi Lidners regelrätta alexandriner med Karlfeldts mjuka gung. Taktfastheten har ibland sin grund i jämna tidsförhållanden mellan betoningstopparna eller isokroni, ibland i jämnstarka prominenser. Dessa jämna impulser åstadkommer ett gestalttryck, som får läsaren att hålla fast versens slagräcka och kanske själv förstärka den vid sin läsning. Sådana uppfattade ”pendelknäppar” bildar en särskild nivå i den rytmiska hierarkien, enkel men tvingande.¹⁸

En modern estetisk känslighet vill hellre låta talrytmen dominera med takten som en underliggande påminnelse. Metern utgör en rytmisk nivå i dikten och ordbetoningen en annan. Under punkt 2 påvisades den birytmik som uppstår i kollisioner mellan metrum och talrytm. Prominenserna samspelar bara delvis med ordens betoningar. Prominensplats kan lika gärna fyllas av obetonad stavelse. De två första verserna i Stagnelius "Näcken", citerad under punkt 3, följer i stort sett metrum, men den andra versradens andra prominensplats fylls av obetonad ändelse, "Älvorna" O o 0, vilket gör versen lättare och mjukare, något som passar väl till att illustrera älvdansen.

Konventionen säger att dikt ska läsas långsamt och nyanserat. Den artikuleras därmed tydligare än talspråket. Mätningar har som sagt visat att dikt läses ca 40% långsammare än prosa. Gränser och pauser mellan takter, ord, fraser och verser markeras - ibland - tydligare än i vardagligt tal. Uppläst prosa består till ca 25% av tystnad, och uppläst poesi torde pga sitt långsamma tempo innehålla avsevärt mycket större andel ren tystnad. Läsaren har möjlighet att realisera prominenserna på olika sätt, den ena med förlängd uttalstid, nästa med ökad tonhöjd osv, och på så sätt åstadkommes variation samtidigt som den erfordrade metriska alterneringen iakttas.¹⁹

Det långsamma tempot och den stora andelen ren tystnad är av stor vikt även vid läsningen av

modernismens fria vers. Fri vers bör enligt konvention läsas efter prosaaccenterna i långsamt tempo med markerade pauser, en läsart som principiellt skiljer sig både från knittelns fyrtalsfigur och den metriska versens birytmik. I den fria versen är betonade stavelser i regel också prominenser, såsom påpekades under punkt 2.

Fri vers syftar alltså åt en mer nyanserad, men ändå stiliserad läsning. Från ca år 1900 uppträdde nya ideal, man övergav diktens särskildhet för att eftersträva större vardaglighet. Den modernistiska poesien under nittonhundratalet sökte sig istället mot en läsart kännetecknad av prosodisk nyansrikedom. Textens olika rytmiska lager kommer då att samverka i en hierarkisk gruppering tillskapad av läsaren.

Naturligtvis erbjuder den fria versrytmen flera tolkningsmöjligheter. Den som läser fri vers kan välja att lyfta fram textens eventuella regelbundenheter eller tvärtom. Olika skeden har velat över- eller underdriva rytmikens jämn- eller knagglighet. Man bör ta hänsyn till diktens innehåll och uttryckskraft samt epokens stilvilja när man bestämmer lässtil.

6. Ekvivalenskategorier

Upprepning av någorlunda lika textelement kallas med en term från Roman Jakobson ekvivalens, ett ord som egentligen betyder likvärdighet.²⁰ Poesi har ansetts skilja sig från prosa genom ett större antal

ekvivalenser. En text genomdragen av ekvivalenser är en poetisk text, också på det viset att läsaren inför

17Wåhlin, Kristian, Studier i äldre svensk metrik. Valda problem 1300-1650. Efterlämnade skrifter. Utg av Eva Lilja & Mats Malm. Bidrag till en nordisk metrik. Vol II. Göteborg, s 49.

18 Risberg 1936, s 24.

19 Tsur 1998.

20 Jakobson, Roman, Poetik och lingvistik. Stockholm 1974, s 150.

en dikt försöker att läsa in ekvivalenser, söker efter likheter och upprepningar, omedvetet anstränger sig att rytmisera den. I den processen är läsarens mönstervilja av avgörande vikt. I det här sammanhanget bör man också minnas att kontrast utgör en bakvänd likhet.

Inte bara prominenserna är verstekniskt relevanta utan alla slags upprepningar eller likheter i dikten. Att säga att något element upprepas är detsamma som att påstå att texten är rytmisk, eftersom rytm består i att någorlunda lika eller likvärdiga impulser upprepas. 'Upprepade impulser' förutsätter i sin tur formelement som liknar varandra. När vi talar om upprepning tänker vi i tid (temporalitet), när vi talar om likhet tänker vi i rum (spatialitet). Upprepning eller likhet medför i sin tur mönster (rumsligt) eller rörelse (tidsligt) enligt gestalttrycket, såsom vi kunde konstatera ovan under punkt 3. I följande dikt har Sonja Åkesson excellerat i upprepningseffekter:

Björkar och aspar och rönnar och ekar och tallar och granar

och prästkragar och blåklockor och hundlokor och hallonsnår och rödklöver och vitklöver och rödplister och vitplister och gulplister och gulmåra och ormbunkar och stenrösen och brännässlor och kattungar och kattmammor och fågelskrov och sprayolja och papiljotter och solsnibbar och fläsksvålar och plasthinkar och ljungtuvor och kalvhagen och kohagen

och hästhagen och hasp på grinden och dikesrenen och sura bonden och veteåkern och rågåkern och havreåkern och kornåkern

och krusbärsbuskar och vinbärsbuskar och falu rödfärg och snickarglädje och spridda skurar och maskrosbollar och snok hos grannens och malörtstånd och glädjebägarn och ljus på bordet och faderalla och utsupet

… (Första delen av Sonja Åkessons ”Sommarräkning” ur Jag bor i Sverige 1966)

Man brukar skilja på primär rytm, som handlar om prominenser, fraser och pauser, sekundär rytm, som handlar om rim och klanglikheter, och semantisk rytm, som berör innehållet, dvs upprepade motiv och teman. Den semantiska rytmens begrepp processas i långtidsminnet till skillnad från ljudspelet som processas i korttidsminnet. Därtill bör fogas grammatisk upprepning, såsom likartad syntax, och visuella effekter. I citatet inleds t ex varje versrad med ett "och", vilket karakteriserar tryckbilden.

Åkessons dikt ovan innehåller en provkarta på vad som kan upprepas i en dikt. Upprepade trädslag går över i upprepade blomstersorter för att via några aspekter på kattliv titta in i sommarstugan via några uppräknade föremål, varefter några olika typer av beteshagar upprepas varpå dikten letar sig in mot det sociala livet via den "sura bonden" osv. Prominensmönstret kretsar kring de sammansatta ordens karakteristiska ljudfigur, s k starkt bitryck. Betoningsgraderna i sammansättningen ”kalvhage” skulle i siffror kunna skrivas 3 - 2 - 1. Med tiden uppstår en viss taktfasthet då rytmen valsar över i

ordsammansättningar av typen 3 - 0 - 2 - 0 (”dikesrenen”, varieras i t ex ”snok hos grannens” 2 - 1 - 3 - 1) och vi har fått känning på det gamla nordiska versmåttet nystev och dess dipodier. Men

ordupprepningarna medför även ljudupprepningar som blir till halvrim. De uppräknade blommorna

”rödplister” - ”vitplister” - gulplister” - ”gulmåra” utgör också en klangserie.

Över versradens nivå har strofgrupperingen avgörande vikt såväl auditivt som visuellt. Så också i detta citat, där de strömmande versraderna bildar ett flöde som i sin intensitet lockar läsaren att understryka de upprepade klangerna och figurerna. Under punkt 1 finns exempel på flera andra slags grupperingar.

7. Frasanalys

För att kunna jämställa de tre verssystemen vid versifikatorisk beskrivning och analys bör man i alla fallen utgå från samma formkategori. Här har jag valt att utgå från frasen, vilken utgör en rytmisk enhet av avgörande vikt i alla de tre verssystemen.²¹ Man bör hålla isär metrisk fras och fonetisk fras på samma sätt som vi skilde på prominens och betoning. Frasanalysen kan läggas till grund för all vidare versanalys oberoende av verssystem.²² I ett nästa steg tillkommer analyskategorier avpassade för accentvers, metrisk vers och fri vers. Historiskt sett kommer då fyrslagsräckans halvvers med sina två prominenser och fria versfyllnad att bilda utgångspunkt. Den metriska versen kompletterar sina fraser i första hand med takteringens rytmiska nivå, och den fria versen med ett helt batteri av auditiva och visuella grepp.

Indelning i versrader föreligger alltid i poesi, just detta definierar vers i motsats till prosa. Ofta sammanfaller versradens omfång antingen med intonationsfrasen eller med den kortare fonetiska frasen och dess vanligen ca två betonade stavelser.²³ Förhållandet mellan versradens omfång och språkfrasens bestämmer versifikationens karaktär vid samtliga tre svenska verssystem. Frasindelningen beror i det enskilda fallet liksom all annan rytmisering i hög grad på läsarens formvilja och kan förstås ofta diskuteras. Förståelsen av diktens innebörder bestämmer ytterst hur läsaren väljer att framhäva, undertrycka och indela de ljudande textelementen.

Låt oss nu se hur frasanalysen tar sig uttryck i de olika verssystemen. Den medeltida fyrslagsräckans halvvers består nästan alltid av en fras med två prominenser. Fyrslagsräckan har haft ett extremt genomslag i svensk vershistoria, vilket inte uppmärksammats förrän sent.²⁴ Den har fortlevt intakt i folkliga former, som vi såg i grötrimmet citerat under punkt 3 samt i Bondepraktikans inledningsstrof som återges nedan. Den har också funnits med som en särskild rytmisk nivå i metriska former. Såväl blankvers som alexandrin realiserar sällan mer än fyra starka positioner, två på varje sida om cesuren.

Men fyrslagsräckan har dessutom ofta påverkat rytmiseringen i den svenska huvudtraditionen av fri vers med dess förebild i den eliotska traditionen.²⁵ Låt oss granska frasernas utformning i Bondepraktikan:

1 Fromme Läsare, köp nu mig, O o O oo / O o O

2 Mycket förstånd lärer jag dig, O oo O / O oo O 3 Bonde-Praktika är mitt namn, O o O oo / O o O 4 Läs mig, det länder dig till gagn, O O / o O ooo O 5 Det hela årsens lopp vill jag dig lära, ooo O o O / o O o O o 6 Hvarefter du dig skall regera. o O o O / o O o O o

Fyrslagsräckan kan som sagt beskrivas som en gestalt av dubbla par. Den här citerade välkända strofen innehåller tolv tvåhöjda fraser, två i varje versrad. Somliga figurer upprepas, såsom kretikern i den första versens andra halvvers O o O, vilken återkommer i samma position även i den tredje versen. Samma versers första halvverser är också likadant utformade O o O oo. Korjamben O oo O återfinns i den andra versens båda halvverser. Den fjärde versen inleds med en tung spondé O O men blir betydligt lösligare efter cesuren o O ooo O. Den femte versens första halvvers exemplifierar fyrslagsräckans typiska

21 För att bekvämt kunna beskriva frasernas utseende används de grekiska versfotsnamnen, vilka här betecknar olika kombinationer av starka och svaga stavelser. Se listan s x!

22 Jfr Cureton, Richard, Rhythmic Phrasing in English Verse. London 1992 och Larsson, Jörgen, Poesi som rörelse i tiden. Om vers som källa till kognitiv rytmisk respons. Exemplet Elmer Diktonius. (Diss) Göteborg 1999, kap 4.

23 Bruce, Gösta, Allmän och svensk prosodi. Lund 1998, s 128.

24 Wåhlin 1999, s 23.

25 För beskrivning av det historiska förloppet se Lilja, Eva, Diskussionen om den fria versen i tidskriften Femtital 1951-52 i ett modernismperspektiv. I Skönhet men jämväl förnuft. Festskrift till Sverker Göransson. Göteborg 2001, s 444.

ordgruppsbetoning, då "hela" trycks ner som oviktig bestämning till "årsens" och medverkar till en tribrack ooo. Efter den femte versens cesur faller strofen in i alternerande takt.

Fyrslagsräckans halvverser varierar alltså i hög grad. Den ska innefatta två prominenser men kan i övrigt se ut hur som helst. Flera av figurerna i Bondepraktikans halvverser har här betecknats med namn ur den grekiska versläran, och faktum är att de grekiska versfötternas figurer med sina minst två långa positioner återkommer oupphörligt inom germansk tradition i sina betonade versioner. Men naturligtvis har dessa fraser väl så mycket präglats av vardagstalets frasbetoningar.

I metrisk vers samverkar takten med frasen i det birytmiska spelet. Klopstock framhävde frasrytmen vid sitt versifikatoriska utvecklingsarbete under inspiration av den antika versen vid sjuttonhundratalets mitt, något som fick konsekvenser för både metrisk och fri vers. Efter Klopstock ansågs frasrytmen väl så viktig som det metriska mönstret, vilket skapade en teoretisk utgångspunkt för såväl romantikens takterade fraser som för den fria versen.

I Lidners alexandriner, citerade under punkt 1, bestod varje fras i praktiken av halvversens tre jamber.

Vid kvinnliga rim tillfogades hyperkatalex. Men med tiden utvecklade den metriska versen allt mer varierade frasmönster. Även om alterneringens seriella gestalt strängt taget bara accepterar jamb, troké, anapest och daktyl så har en rad andra figurer smugit sig in i de takterade fraserna med hjälp av birytmisk läsning. Äldre tiders hexameter begagnade sig enligt den antika regeln av bl a spondéer O O som ibland byggdes ut till epitriter O O O o. Den kanske viktigaste av de takterade fraserna blev korjamben, O o o O, som brukar exemplifieras av inledningen till Tegnérs ‘Svea’:

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer O oo O o O / o O o O o O o ...

I den metriska versens takterade fraser kan den realiserade rytmen i praktiken tillåtas ta sig ganska vittgående friheter gentemot versregeln. Gestalttrycket gör att mönstret snarast förstärks då det hotas. En så liten enhet som takten kan bryta mönsterförväntan, som det tycks, nästan obegränsat. Låt oss titta på ett exempel hämtat ur Göran Palms blankversepos Sverige. En vintersaga (1989). Skalden åker här tåg mellan Varberg och Väröbacka, läser Hallandsposten och ser sig omkring:

…

Som på beställning sätter sig en präst oO _ oO _ oO _ oO _ oO 2 på bänken mitt emot och läser MAD.

En kvinnlig präst med sinne för svart humor o O o O / o O oo OO o 4 är på sin plats när världens arma väljer

Mohammed och ger oss tillbaka Jesus,

6 som om han vore kolonialist. ooo O o / oooo O

Hon har blå jeans och en enorm skär tröja oo OO / ooo OOO o 8 som det står STOPPA ÖRESUNDSBRON på,

så det är bara runda kragen upptill

10 som vittnar om att hon är präst, en klädsel som fyller mig med hopp om kyrkans framtid ...

Som brukligt är bryter även Palm blankversens regel på flera ställen. I tredje versen kommer t ex ”för svart” fel, prepositionen på stark position och det enstaviga adjektivet på svag. En rytmisk omkastning sker, som släpper fram ett accentmöte, vilket framgår av noteringen ovan. Vers 7 är citatets mest oregelbundna. En läsning efter talrytmen ger plats för både en spondé O O och en molosser O O O.

Versradens båda fraser ska alltså täcka pentameterversens fem hyperkatalektiska jamber. Jonikerns takterade fras före cesuren oo OO ersätter två jamber. En central molosser dominerar versens andra fras, där vi enligt regeln borde ha funnit tre jamber med kvinnligt slut. Men både cesur och versvila

sammanfaller med såväl taktgräns som frasgräns, vilket räcker för att bibehålla det jambiska mönstret.

Den joniska frasens två svaga plus två starka uppfattas som likvärdig med de båda jamber som schemat egentligen föreskriver, och man kan fortsätta in i nästa avvikelse. Ju fler gränser som samverkar desto

kraftfullare stöd utgör den för versregelns mönster.²⁶ De tre betonade stavelserna i molossern varieras vid läsning med hjälp av tonhöjd, längd etc.

Den fria versens gestaltpreferens är den stiliserade frasen, upprepad, varierad, pregnant och nyanserad.

Denna stiliserade fras lånar egenskaper från skilda håll såsom talspråksfrasen, grekiska kola, fyrslagsräckans halvvers och seriella rytmer. Varje text är i princip unik på så sätt att

ekvivalenskategorierna uppträder i mönster specifika för varje dikt. Typiska grepp består i pausmönster, figurer och fri versfyllnad. Intonationskurvor, kadenser och typografi framträder tydligt. En undersökning av Eliots fraser i Four Quartets visade att två prominenser per fras var det överlägset vanligaste och fler än fyra förekom knappast. Antalet stavelser per fras var hos Eliot genomsnittligt sex.²⁷

Lars Gustafssons dikt om Brunnsålen, citerad under punkt 1, exemplifierar skilda frastyper i en mogen svensk fri versform. Nästan ett sekel av arbete med den fria versens form finns i bakgrunden då han obesvärat blandar fyrslagsräckans proportioner med metriska inslag, versmåttspastisch, strama antika fraser, expressiva avvikelser och följsamt talspråk. Versraderna omfattar oftast fyra prominenser eller två fraser liksom i medeltida svensk vers. Men också blankversens femtaktiga jamb dyker upp i denna rytmiska väv (v 14-16). Fraserna har stiliserats efter flera olika linjer. Talspråksrytmen får ibland slå igenom. En löslig fras som oo O o O oo O o (v 4 ”Dessa ålar stannade sedan”) återkommer. Men vid behov tillgrips också expressiv hårdstilisering med anhopade spondéer och en smidig användning av de pregnanta småfraser som Eliot och grekerna föredrog. Här finns dijamb o O o O (v 14-16), korjamb O oo O (v 4), kretiker O o O (v 9), adonika O oo O o (v 3, 11), joniker oo OO (v10) m fl. Diktens sista

uttrycksfulla verspar använder hårt stiliserade fraser:

oo O oo Och jag tvättar det

oo O oo med min slingrande,

O oo OO oo OO o gyttjiga, vitbukade närvaro

o O o i mörkret

Under slutet av 1900-talet fick den reciterade poesien ånyo ett uppsving. Bruno K Öijer har allmänt ansetts som poesifestivalernas mästare då han föredragit egna dikter med expressiv frasering. Öijer har låtit uppläsningens krav styra dikternas versindelning såsom man kan se av följande Hadesfantasi:

... Prominensantal

golven drog av råkall jord O o O / o O 0 O (2+2) 4

och nere i källarvalven o O oo O o 0 o 2

styrde någon O o O o 2

gick omkring och bar oo O o O 2

hängde upp grepar av döende sol oo O O o / o O oo O (2+2) 4

och ingen av oss o O oo O 2

hann se alla rummen o O oo O o 2

inte ens den stora salen O ooo O o O o 3

där dörrarna stod på vid gavel o O oooo O O o 3

stod och huttrade i sina rockar av trä oo O oo / ooo O oo O (1+2) 3

och kastvinden ven o O 0 o O 2

ven genom urtavlan på väggen O oo O 0 oo O o 3

siffror och visare rasslade och föll O oo O oo / O ooo O (2+2) 4

virvlade omkring i luften 0 ooo O o O o 2

som svarta vissna löv o O o O o O 3

(Bruno K Öijer, ur Dimman av allt, 2001)

26 Tsur 1998, s 306.

27 Cooper, G Burns, Mysterious Music. Rhythm and Free Verse. Stanford, Calif, 1998, s 55, 65 m fl.

Öijer glider och tänjer på versradens sista betonade vokal då han läser. Därigenom markeras frasgränsen ytterligare. I citatet ser vi hur stramare och rikligare versfyllnad varvas, något som lägger grund för

variation mellan långsammare och snabbare tempo vid framförandet.

Vi har mött olika slags fraser i de tre svenska verssystemen, fyrslagsräckans halvverser, den metriska versens takterade fras och den fria versens stiliserade fras. Ser man enbart till prominensschemat förefaller den fria versens fraser likna knittelns halvverser, men den fria versens fraser bygger mönster med fler ekvivalenskategorier i spel. Rytmen formas i en sammanvägning av många rytmiska skikt. I fri vers får stavelselängder och tonhöjder – prominensens beståndsdelar - samma möjligheter som i prosan att agera på egen hand. I fyrslagsräckan tvingas längd och tonhöjd att samverka till kraftfulla

prominenser. Klanger och visuella effekter, intonation och pausmönster bidrar också till att gruppera och stilisera ljudspelet.

8. Formens betydelseaspekt

Genomgående har här framhållits läsarens avgörande vikt för den slutgiltiga formen. På papperet finns ett partitur för läsarens tolkning av formelementen, vilken i sin tur styrs av diktförståelsen. Rytmen tolkas alltid i samspel med uppfattningen av en dikts betydelser. Omvänt brukar sägas att minsta förändring i en dikts formulering också påverkar dess innebörd, och så är det naturligtvis också. Men man kan inte ställa frågan om ljudelement skulle ha speciella innebörder utöver de lexikala. Sådana finns förstås inte. Men man bör fråga vad i texten som lockar läsaren att tillskriva ljud extra betydelse.

De metriska konstgreppen har som uppgift att lägga nät av likheter - eller ekvivalenser - över den poetiska texten. Dessa ger upphov till överbetydelser. Rytmer och klanger desautomatiserar språkets vanligen genomskinliga ord, vilket lockar läsaren att söka efter nya betydelser. En text genomvävd av upprepade ljud besitter extra betydelsemöjligheter, om läsaren fångar upp dem. Poesiens betydelsetäthet uppkommer som en effekt av ljudens nät av likheter.²⁸

Dessa extra betydelser kan vara av olika slag. Det kan handla om sakförhållanden, som förstärks eller försvagas, förs samman eller skiljs isär med rytmens hjälp, men oftare om affekt eller sinneskvaliteter.

Dikters känslofärg bottnar i hög grad i dess rytmer och klanger och de associationer som dessa väcker.

Extra betydelser tillförs huvudsakligen på två olika sätt, genom konvention eller genom ikonicitet.

Konventionell betydelse har tillskrivits en form och därefter tränats in så väl att vi tar den för given. Den har blivit kulturellt allmängods. T ex har blankversen använts vid resonerande framställning, något som återspeglades också då Göran Palm funderade över den kvinnliga prästen i sin Vintersaga.

De ikoniska betydelserna har sin grund i ljudens likhet med kroppslig erfarenhet samt i ytterst subtila faktiska likheter mellan ett formdrag och någonting i världen. T ex har g-ljudet upplevts som metalliskt.

Ju högre frekvenser ett ljud har i sina formanter desto mer får ljudet en skarp tunn karaktär, vilket är fallet med g-ljudet. Dessa höga formantlägen stämmer i sin tur med faktiska metalliska klanger.²⁹ När

Stagnelius beskriver havet med uttrycket "Ilande det kommer" och därvid bara fyller två av tre möjliga höjningspositioner så förstärks betydelsen av något lätt och ilande.³⁰ Mönstret föreskriver tre trokéer Oo  Oo  Oo, men frasen bör läsas O ooo O o.

Låt oss se vad ljudspelet bidrar med i slutdikten ur Göran Sonnevis mäktiga svit ”Det omöjliga” (1975):

1 rosen av människa O oo O oo

2 rosen av eld O oo O

3 Den öppnar sig virvlande o O oo O oo

4 med ett o O ∪

28 Avsnittet bygger på Lilja, Eva, Dikters ljudbild. I Bidrag till en nordisk metrik. Vol I. Göteborg 1999.

29 Tsur 1992, s 1-51.

30 Malmström, Sten, Studier över stilen i Stagnelius lyrik. (Diss) Stockholm 1961, s 398f. Den citerade dikten är Suckarnes Mystèr.

5 kronblad för OOO ∪

6 varje människa O o O oo

7 Vart och ett O o O ∪

8 av rosens blad o O o O

9 har samma namn o O o O

Också i Dantes Gudomliga komedi slutar den mycket långa dikten med att läsaren ställs inför en virvlande symbolisk ros, i vilken man kan skymta tecknet för treenigheten, dvs Gud. Kronbladen hos Dante står för de saliga själarna, som svärmar runt gudomen. Också hos Sonnevi betecknar kronbladen enskilda människor. V 1 och 2 står i ekvivalensposition genom anafor, dvs människa och eld

sammanställs genom att placeras i ekvivalent position. De tätt placerade versvilorna skapar små tunga enheter, vilket förstärker ordbetydelserna. Versradens enhet markeras ytterligare genom blankraderna efter v 1 och v 2. Betydelsegivande pauser uppträder i verssluten 4, 5 och 7. Överklivningarna lägger här överbetoning på ”ett”, ”för” och ”ett” i respektive radslut. De båda ”ett” lyfter fram den enskilda

människan, som annars kanske skulle försvinna i den virvlande rosen, vilket faktiskt sker hos Dante.

Sonnevis markerade versvilor medför här en skillnad i betydelse i jämförelse med Den gudomliga komedien. Det betonade ”för” i vers 5 lyfter också fram den enskilda människan. För varje människa finns faktiskt ett eget kronblad. De tre överklivningspauserna med sina förlängningar av radslutens sista stavelser tillför således viktig extra betydelse.

Vad tillför då prominensmönstret? Vers 1-3 präglas av starka daktyliska figurer, medan 4-6 bär på olika framhävande grepp, såsom sammansatta ord, överklivningar etc. Vers 7-9 består av jämna trokéer. Elden och virvlandet understryks av de kraftfulla oregelbundna daktylerna i vers 1-3. Här handlar det alltså om en förstärkande figurs förmåga att understryka och lyfta fram. Vers 4-5 kan läsas med nästan enbart betonade stavelser: o O / OOO. Efterledet i det sammansatta ordet ”kronblad” tänkes då något svagare än de kringstående stavelserna eller realiserat med sjunkande ton. I vilket fall stärker och stöder rytmen här i hög grad innebörden, lyfter fram detta underverk, att varenda människa har ett eget kronblad.

De regelbundna trokéerna i diktens avslutande tre verser står i kontrast till den rytmiska oron tidigare i dikten. Här påstås något mystikt. Varje kronblad, varje människa har samma namn. Vilken fantastisk vision av gemenskap och samhörighet! Den framförs i en rytm, som trots de täta pauserna är nästan taktfast och kan väcka associationer till en de gemensamma hjärtslagens harmoni.

Grekiska namn på versfötter, här beteckningar för rytmiska fraser och figurer:

OO spondé oO jamb Oo troké oo pyrricker ooO anapest Ooo daktyl OOO molosser oOO backier

OOo antibackier, palimbackier OoO kretiker, amfimaker oOo amfibrack

ooo tribrack OOOo epitrit OOoO ” OoOO ”

oOOO ”

OOoo joniker, större ooOO ” , mindre OooO korjamb oOOo antipast oOoO dijamb

Oooo peon, fallande oOoo ”

ooOo ”

oooO ” , stigande oooo proceleusmaticus oOOoO dokmier

OooOo adonika O ooo O thymelicus

16

16 Bibliografi

- Albertsen, L L, Die freien Rhythmen. Rationale Bemerkungen im allgemeinen und zu Klopstock.

Aarhus 1971

- Arnholtz, Arthur, Dansk verslære. Vol 1-2. København 1966-72 - Attridge, Derek, Poetic Rhythm. An introduction. Cambridge 1995 - Bruce, Gösta, Allmän och svensk prosodi. Lund 1998

- Compton, Susan, Russian Avant-Garde Books. 1917-34. London 1992

- Cooper, G Burns, Mysterious Music. Rhythm and Free Verse. Stanford, Calif, 1998 - Cureton, Richard, Rhythmic Phrasing in English Verse. London 1992

- Edwards, Viv, & Sienkewicz, Thomas J, Oral Cultures Past and Present. Rappin’ and Homer. Oxford 1990

- Fafner, Jørgen, Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. København 1982 - Fafner, Jørgen, Dansk vershistorie. I-II. København 1994-2000

- Fant, Gunnar, & Kruckenberg, Anita, Preliminaries to the Study of Swedish Prose Reading and

Reading Style. (Quarterly Progress and Status Report. Speech Transmission Laboratory, Royal Institute of Technology (KTH) 1989:2) Stockholm 1989

- Finch, Annie, The Ghost of Meter. Culture and Prosody in American Free Verse. Ann Arbor 1993 - Gasparov, M L, A History of European Versification. Oxford 1996

- Hollander, John, Vision and Resonance. Two Senses of Poetic Form. New York 1975

- Jakobson, Roman, Poetik och lingvistik. Utg av K Aspelin & Bengt A Lundberg. Stockholm 1974 - Kruckenberg, Anita, & Fant, Gunnar, Iambic versus Trochaic Patterns in Poetry Reading. In Nordic Prosody VI. Stockholm 1993

- Larsson, Jörgen, Poesi som rörelse i tiden. Om vers som källa till kognitiv rytmisk respons. Exemplet Elmer Diktonius. (Diss) Göteborg 1999

- Lilja Norrlind, Eva, Studier i svensk fri vers. Den fria versen hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran. (Diss) Göteborg 1981

- Lilja, Eva, Imbongi! Malibongwe! Brutus, Serote, Sepamla och muntlig dikt i dagens Sydafrika. I Ord&Bild 1994:4. Göteborg 1994

- Lilja, Eva, Dikters ljudbild. I Bidrag till en nordisk metrik. Vol I. Göteborg 1999 (Skrifter utg av Centrum för Metriska studier. 9)

- Lilja, Eva, Diskussionen om den fria versen i tidskriften Femtital 1951-52 i ett modernismperspektiv. I Skönhet men jämväl förnuft. Festskrift till Sverker Göransson. Göteborg 2001

- Lörnemark, Christer, Rapping and Isochrony in Swedish. Göteborg 2000. Opubl D-uppsats - Malmström, Sten, Studier över stilen i Stagnelius lyrik. (Diss) Stockholm 1961

- Malmström, Sten, Takt, rytm och rim i svensk vers. Stockholm 1974

- Risberg, Bernhard, Den svenska versens teori. 2. uppl. I-II. Linköping 1932-1936

- Tsur, Reuven, What Makes Sound Patterns Expressive? The Poetic Mode of Speech Perception.

Durham & London 1992

- Tsur, Reuven, Poetic Rhythm. Structure and Performance. An Empirical Study in Cognitive Poetics.

Bern 1998

- Wasilewska-Chmura, Magdalena, Musik, metafor, modernism. En linje i den svenska modernismens poetologiska reflexion. (Diss) Stockholm 2000

- Wåhlin, Kristian, Studier i äldre svensk metrik. Valda problem 1300-1650. Efterlämnade skrifter. Utg av Eva Lilja & Mats Malm. Bidrag till en nordisk metrik. Vol II. Göteborg 1999 (Skrifter utg av Centrum för Metriska studier. 11)