Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Brasilien: situationen per den 31 december 2017
I. SAMMANFATTNING
Brasiliens konstitution förbjuder all form av diskriminering och ger långtgående skydd för medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Under 2000-talet gjordes stora framsteg på de sociala och ekonomiska områdena och den extrema fattigdomen minskade drastiskt.
Mer än hälften av invånarna utgjorde medelklass 2014. Efter en flerårig recession har dock denna andel minskat.
Samtidigt är ojämlikheterna inom landet fortsatt stora och kvinnors politiska, ekonomiska och sociala möjligheter är trots vissa förbättringar ännu långt ifrån jämställda med männens. De senaste årens recession har i kombination med politisk turbulens medfört att mänskliga rättigheter och
fattigdomsbekämpning prioriterats allt lägre. Därutöver har civilsamhället uttryckt oro för de evangeliska gruppernas och jordbrukslobbyns allt starkare ställning i regeringen och kongressen, vilket det menar ha bidragit till att försämra respekten för de mänskliga rättigheterna. Det brasilianska
civilsamhället är dock aktivt och inflytelserikt, vilket har resulterat i att flera kontroversiella lagförslag uppmärksammats och till och med stoppats.
De största utmaningarna i landet är det ökande våldet mot och marginaliseringen av kvinnor och hbtq-personer, det ineffektiva och överbelastade rättssystemet, det omfattande polisvåldet som svar på den ökande gängkriminaliteten, samt människohandel och sexuell exploatering och övergrepp mot barn. Till detta ska tilläggas en strukturell diskriminering på grund av hudfärg och etnicitet.
Landkonflikter är en annan källa till övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, framför allt kopplade till miljöfrågor och urfolks rättigheter. Under 2016 dödades 118 urfolksaktivister i samband med landkonflikter och under 2017 uppmärksammades flera nya fall.
Korruptionen är utbredd i Brasilien och mutskandalerna som uppdagats de senaste åren, och som implicerat några av landets mäktigaste politiker och affärsmän, är de största i landets historia.
Straffriheten är utbredd för polis och militär. Mellan 2010 och 2015 väcktes åtal i cirka femton av totalt 3 441 registrerade fall där en polis misstänktes för mord. Kongressen antog i oktober 2017 ett lagförslag som ger
militärdomstolar jurisdiktion över militära mord av civila.
II. RÄTTSTATENS PRINCIPER
Brasilien är en federal republik och delas upp i den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Delstaterna innehar viss självständighet men ett antal federala domstolar finns som högre instanser. De federala domstolarna har bland annat jurisdiktion i fall som rör övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Högsta federala domstolen är högsta instans i såväl federala som delstatliga processer som rör hur konstitutionen ska tolkas. Det finns även en separat högsta domstol för brottmål. Vid sidan av allmän domstol finns tre specialdomstolar; arbetsdomstol, valdomstol och militärdomstol.
Korruptionen och bristande transparens vad gäller offentliga medel är utbrett i Brasilien och landet föll med 18 placeringar till plats 96 av 180 i Transparency Internationals index för upplevd korruption år 2017, något som delvis kan förklaras av korruptionen i kongressen och på delstats- och lokalnivå, i synnerhet i naturresursrika och jordbruksintensiva regioner.
Mutskandalerna som uppdagats de senaste åren och som involverat några av landets mäktigaste politiker och affärsmän, däribland nuvarande president Temer, ex-president Lula och underhusets tidigare talman Eduardo Cunha, är de största i landets historia. Medvetenheten om den institutionaliserade korruptionen har ökat och stödet för rättsväsendet är starkt, vilket har bidragit till att rättsväsendet i stor utsträckning kunnat stå emot politisk press. Högsta domstolen har därutöver stoppat flertalet kontroversiella politiska initiativ som skulle riskera få negativa konsekvenser på respekten
för de mänskliga rättigheterna. Domstolarna anklagas emellertid ibland för att genom juridik utöva politik, exempelvis genom att påskynda processer av politiska hänsyn eller stoppa tillsättningar av ministrar.
I en historisk rättegång, den så kallade Mensalão-processen år 2012, fälldes för första gången flera högt uppsatta politiker för korruption, pengatvätt och organiserad brottslighet. År 2015 följdes den upp av en annan fortfarande pågående process, Lava Jato, som är den största korruptionsskandalen i Brasiliens historia. Stora protester mot korruption nådde sin kulmen våren 2016 då fler människor än någonsin tidigare demonstrerade, bland annat till stöd för rättsväsendet och de pågående rättegångarna. De frekvent
uppdagade korruptionsskandalerna förefaller dock ha normaliserats och demonstrationerna har successivt avtagit.
Rättsväsendets oberoende och målmedvetna korruptionsutredningar har erbjudit en unik möjlighet att långsiktigt öka transparensen i landet och förbättra det politiska klimatet, särskilt med anledning av att stödet hos befolkningen är stort och medvetenheten hög.
Trots ett gott företagsklimat är korruption och mutor fortfarande problem som utländska företag möter vid kontakt med framförallt lokala myndigheter och näringsidkare. Den omfattande byråkratin och mängden
tillsynsmyndigheter ökar risken att bli ombedd att betala mutor.
Brasilien är medgrundare till Open Government Partnership, ett multinationellt initiativ för statlig transparens. Landet antog 2012 en lag om tillgång till offentlig information. I juni 2016 gjorde presidenten om myndigheten för transparens till ett nytt ministerium – en åtgärd som av kritiker har uppfattats som en politisering av en granskande institution.
I World Justice Projects rättsstatsindex år 2017 rankades Brasilien på plats 52 av 113 länder.
Rättssäkerhet
Civil- eller straffrättsliga processer är ofta dyra och komplicerade för merparten av befolkningen. Konstitutionen garanterar rätten till offentliga försvarare utan kostnad för tilltalade som tjänar mindre än tre minimilöner.
Trots detta saknas 10 578 offentliga försvarare för att kunna tillgodose landets behov, enligt det statliga institutet IPEA.
Domstolarna och advokatkåren är i huvudsak självständiga i förhållande till den verkställande makten. Domarna i högsta federala domstolen utses av presidenten och godkänns av senaten. De har en obligatorisk pensionsålder på 75 år. Trots formellt oberoende förekommer politiska påtryckningar och korruption inom domarkåren.
Straffrihet och ansvarsutkrävande
År 2014 presenterades slutrapporten för den sanningskommission som utrett övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna mellan 1946 och 1988, med särskilt fokus på militärdiktaturåren 1964–1988. Rapporten fastlår att tortyr, förföljelse, hot och förtryck förekom systematiskt under
diktaturen. Kommissionen föreslog upphävandet eller begränsandet av en lag om amnesti från 1979, vilket ännu inte har skett. I maj 2017 avgjorde den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter att Brasilien underlåtit att effektivt utreda 26 mord i Rio de Janeiro, utförda av polisen 1994–1995.
Straffriheten är särskilt utbredd inom polisen. Mellan 2010 och 2015 väcktes åtal i cirka femton av totalt 3 441 registrerade fall där en polis misstänktes för mord. Åklagarmyndighetens oförmåga att ta itu med polisvåldet är en av huvudfaktorerna till den eskalerande statistiken. Enligt Human Rights Watch utnyttjar åklagarmyndigheten inte heller fullt ut sin befogenhet att granska polisens utredningsarbete i dessa fall.
Kongressen antog i oktober 2017 en av de amerikanska staternas organisation (OAS) kraftigt kritiserad lag som ger militärdomstolar jurisdiktion över påstådda militära mord av civila. I kombination med ett successivt militärt övertagande av polisiära uppgifter i Rio de Janeiro väntas lagändringen leda till ökad straffrihet. En militarisering av polisens
ansvarsområden kan även bli aktuell i andra delstater med omfattande
säkerhetsproblem, framförallt i nordöstra Brasilien. Enligt både Human Rights Watch och Reportrar utan gränser är militärpolisens övervåld och utomrättsliga avrättningar i många delstater oroande och främst riktat mot afrobrasilianska män.
Genom anlitandet av dyra försvarsadvokater som genom olika
överklagandeprocesser förhalat rättegångar för korruptionsbrott i åratal, har flera uppmärksammade fall hunnit preskriberas. Ett utslag i högsta
domstolen i oktober 2016 innebar dock att en person som dömts och fått avslag i första överklagandesistans måste börja avtjäna sitt straff i väntan på
ny rättegång – praxis som även kan komma att gälla den korruptionsdömde före detta presidenten Lula.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Landets konstitution trädde ikraft 1988. Presidenten väljs genom direkta val för en mandatperiod på fyra år med möjlighet till omval i ytterligare fyra år.
Presidenten utser regeringen. Nationalkongressen består av två kammare:
deputeradekammaren om 513 medlemmar och senaten om 81 medlemmar.
Att rösta är obligatoriskt för medborgare mellan 18 och 70 år och frivilligt för personer mellan 16–18 år, över 70 år samt för analfabeter. Valen är öppna, fria och överlag korrekta. Enlig lag får analfabeter samt personer som dömts för korruption eller grova brott inte ställa upp i val till
förtroendeposter.
Den nuvarande regeringen tillträdde efter att före detta presidenten Dilma Rousseff avsattes genom riksrätt i augusti 2016, något som utlöste en omfattande debatt om demokratins ställning i landet. Den brasilianska senaten röstade med kvalificerad majoritet för att avsätta presidenten från sitt ämbete för att hon handlat i strid mot gällande budgetregler. När Rousseff avsattes inträdde vicepresident Michel Temer från mittenpartiet Partido do Movimento Democrático Brasileiro i hennes ställe. Han kommer regera mandatperioden ut, fram till och med nästa president-, guvernörs- och parlamentsval som äger rum i oktober 2018.
Riksrättsprocessen mot Rousseff var starkt präglad av en kraftmätning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten.
Avsättandet har på olika håll kritiserats för att ha utgjort en slags
parlamentarisk statskupp, samtidigt som de som stöttat processen menar att den gått konstitutionsenligt till och med Högsta domstolens godkännande.
Riksrättsprocessen och de pågående korruptionsskandalerna har polariserat landet och bidragit till en alltmer uppgiven väljarkår, vilket inte minst lokalvalen i oktober 2016 vittnade om. Antalet blankröster var högre än någonsin och valdeltagandet, på 78 procent, var lågt med brasilianska mått mätt.
Ett av de första besluten Temer-regeringen fattade var att reducera antalet ministerier. Ett av de sekretariat som initialt förlorade sin ministeriestatus var
sekretariatet för mänskliga rättigheter – en titel som därefter har återgetts.
Civilsamhället har uttryckt oro över att både jordbruksintressen och evangeliska grupper är starkare representerade i den nya regeringen.
Politisk mångfald med flerpartisystem råder. Det har tidigare inte funnits någon spärr för partier att ta plats i kongressen och valen är i stor
utsträckning personval. Detta har lett till en fragmenterad partistruktur med över 30 partier representerade i kongressen och ytterligare 40 som väntar på att bli godkända av valdomstolen. I ett försök att råda bot på denna situation antogs hösten 2017 en lag om att införa en 1,5-procentig spärr till
kongressvalet 2018, något som väntas reducera antalet partier. Fram till valet 2030 stiger spärren successivt till 3 procent.
Under år 2017 röstade underhuset vid två tillfällen om president Temer skulle ställas inför rätta för korruption. Presidenten klarade sig vid båda tillfällena men till priset av att i gengäld bland annat behöva ratificera flera kontroversiella initiativ, däribland uppluckringar av miljölagstiftningen och lagen mot tvångsarbete. Flera av initiativen har dock stoppats av Högsta domstolen. Enligt Amnesty International har över 200 lagförslag med negativa konsekvenser på respekten för de mänskliga rättigheterna behandlats i parlamentet under 2017.
Endast en senator betraktar sig som afrobrasilian. För närvarande finns ingen kongressledamot eller minister som tillhör urfolk och kvinnor är kraftigt underrepresenterade i kongressen och regeringen. Vid slutet av 2017 var två av regeringens 27 ministrar kvinnor. 64 av 594, eller knappt 11 procent av kongressledamöterna är kvinnor.
Det civila samhällets utrymme
Det brasilianska civilsamhället är aktivt och tillåts enligt lag verka fritt.
Organisationer figurerar flitigt i media och publicerar rapporter, ibland tillsammans med statliga samarbetspartners. Dock förekommer det på lokal nivå att människorättsförsvarare trakasseras eller dödas. Den federala regeringen har sedan 2004 ett program för människorättsförsvarare där personer som jobbar med rättighetsfrågor på lokal nivå kan få erkännande genom att komma upp på en federal lista. Dessa människorättsförsvarare får därmed tyngd och synlighet, vilket ger ett visst skydd. De flesta som är med på listan är personer som jobbar med landrättigheter, miljöfrågor samt företagande och mänskliga rättigheter.
Under de första åtta månaderna av 2017 dödades enligt Amnesty International 58 människorättsförsvarare och enligt Global Witness sker cirka 9 av 10 mord på människorättsförsvarare i Amazonas. Totalt har cirka 3 500
människorättsförsvarare mördats i landet sedan 1998. En majoritet av dessa var involverade i miljö-, land- och urfolksfrågor.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det finns inga rapporter om att politiska mord, avrättningar eller
försvinnanden öppet sanktionerats av statsmakten. Däremot är
kriminaliteten och våldsnivåerna mycket höga i flertalet brasilianska städer.
Av de 50 städerna i världen med flest mord år 2017 låg 17 städer i Brasilien, enligt den mexikanska organisationen Seguridad, Justicia y Paz. Enligt Fórum Brasileiro de Seguranca Pública dödades under 2016 totalt 61 619 personer i Brasilien (cirka 30 per 100 000 invånare), en ökning med 3,8 procent från föregående år. Cirka åtta procent av offren är kvinnor och 70 procent är afrobrasilianska män.
Brasilianska vapenlagar är relativt strikta men tillgången till vapen är alltjämt god. Det försämrade säkerhetsläget har lett till att en liberalisering av
vapenlagarna förts upp på den politiska agendan. Ett senatsutskott röstade i december 2017 för en begränsad legalisering av lättare vapen.
Oproportionerligt våld och övergrepp av poliser fortsätter att vara ett allvarligt problem och media rapporterar nästan dagligen om
sammandrabbningar mellan polis och civila med dödlig utgång. Särskilt utsatta är icke-vita personer och personer som lever i fattigdom, men även ett stort antal barn drabbas. Det dödliga polisvåldet förekommer över hela landet och mellan 2009 och 2016 dödades enligt officiell statistik 21 892 personer av polis – en femtedel av dessa var kvinnor. Cirka 76 procent av de civila som sköts ihjäl av polisen 2016 var afrobrasilianer. Det finns uppgifter som tyder på att det kan röra sig om opåkallat våld, ibland rena avrättningar.
Det har vid flera tillfällen visat sig att polisen skjutit obeväpnade personer och avrättat redan frihetsberövade. Enligt bland andra Human Rights Watch finns också belägg för att polisen aktivt och systematiskt döljer dessa brott genom att förstöra eller plantera bevis och att hota vittnen. Flera försök att komma till rätta med polisvåldet har gjorts. I Rio de Janeiro har en särskild enhet för polisövergrepp inrättats inom åklagarmyndigheten. Polisvåldet
präglas dock alltjämt av utbredd straffrihet. Samtidigt dödades 134 poliser i Rio de Janeiro 2017, den högsta siffran på tio år.
Lagstiftningen förbjuder tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling. Trots detta förekommer det i landets fängelser. Den nationella mekanismen för att förhindra och bekämpa tortyr konstaterade att det rådde missförhållanden i nästan alla av de 17 anstalter man besökt 2015–2016.
Enligt brasiliansk lagstiftning får en person frihetsberövas enbart om den misstänkte blir tagen på bar gärning eller om det utfärdats en
arresteringsorder. En misstänkt person kan under särskilda omständigheter, exempelvis vid flyktrisk, frihetsberövas i 15 dagar. Dock tillämpas inte lagen i praktiken, inte minst på grund av brist på offentliga försvarare, domare, åklagare, liksom ett trögt, byråkratiskt och underbemannat rättssystem.
Domare från det oberoende nationella rättsrådet (CNJ) har sedan 2008 beordrat frisläppandet av minst 50 000 personer som frihetsberövats på godtyckliga grunder.
Fängelserna är kraftigt överbelastade och förhållandena är ofta undermåliga.
Antalet fångar har nästan sjudubblats de senaste 25 åren, framför allt på grund av att personer frihetsberövas utanhäktningsförhandlingar och den stora ökningen av lagförda narkotikarelaterade brott. 40 procent av landets fångar väntar fortfarande på rättegång eller dom – en process som kan ta månader eller i vissa fall till och med år.
Kraftigt eftersatt infrastruktur tvingar fångar att sova på golv och att leva i celler med bristande sanitära förhållanden, ventilation och utrymme. Grovt våld hör till vardagen och fångar vittnar om övergrepp, hot och tortyr.
Underbemanningen i kombination med överbelastningen gör det mycket svårt för vakterna att förhindra gängbildningar. Detta har på många håll resulterat i att vakterna släppt den interna fängelsekontrollen och säkerheten och överlåtit den till de intagna. Mord och våldsamma uppgörelser inom fängelserna sker nästan på daglig basis. I januari 2017 dödades över 140 fångar i samband med flera gängrelaterade fängelseupplopp i regionerna Amazonas, Roraima, Rio Grande do Norte och Paraíba.
Enligt en rapport från justitieministeriet har antalet kvinnliga fångar i landet, de flesta unga eller av afrobrasilianskt ursprung, ökat med 567 procent under de senaste 15 åren. Endast 34 procent av fängelserna avsedda för kvinnor har kapacitet att hantera gravida fångar. I april 2015 beslutade delstaten Rio
de Janeiro att intagna transpersoner själva ska få avgöra sin könsidentitet.
Endast ett fåtal andra stater har följt och hbtq-personer möts i fängelser ofta av våld, diskriminering och övergrepp. Högsta domstolen har nyligen
beslutat att kvinnor som inte misstänkts för våldsbrott och som är gravida, har en funktionsnedsättning eller har barn under tolv års ålder inte längre behöver frihetsberövas i väntan på rättegång.
Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt lag men kan återinföras i krigstid.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Konstitutionen garanterar yttrande- och tryckfrihet, vilket generellt
respekteras. Medielandskapet är koncentrerat till ett fåtal stora företag som flitigt rapporterat om makthavares oegentligheter, inte minst i samband med operation Lava Jato.
Brasilien har klättrat marginellt i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex till plats 103 av 180 länder år 2017. Den låga placeringen beror bland annat på omfattande våld eller hot om våld mot journalister, framförallt utanför storstadsområdena, missbruk av förtalslagstiftning samt avsaknaden av politisk vilja att komma till rätta med problemet. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists har cirka 1 300 journalister mördats i landet sedan 1992, varav cirka 700 fall förblir ouppklarade.
Mellan mars och juni 2016 inledde åklagare fler än 40 processer mot fem anställda på tidningen Gazeta do Povo i delstaten Paraná. Journalisterna hade, baserat på offentliga handlingar och information på myndighetshemsidor, visat att domare och åklagare får mer i lön och fördelar än vad som tillåts i konstitutionen. I juli 2016 stoppade Högsta domstolen processerna.
Brasilien var tidigt ute med införandet av en lag om digitala rättigheter 2014, med avsikt att skydda integritet och yttrandefriheten online. Samtidigt blockerades chatapplikationen WhatsApp i korta perioder mellan 2015 och 2016 med anledning av att ägaren Facebook påstods ha vägrat lämna ut information relevant för brottsutredningar. Facebooks biträdande chef i Latinamerika greps och förhördes. Polisen har inrättat en särskild enhet som ska motverka desinformation på nätet inför valet 2018.
Rätten till mötes- och föreningsfrihet
Brasiliansk lagstiftning garanterar föreningsfrihet, som också generellt respekteras.
Enligt konstitutionen råder mötesfrihet. Emellertid har polisen anklagats för övervåld vid protester. Särskilt uppmärksammad blev lärarprotesten i
Curitiba i april 2016 då över 200 personer skadades. Enligt Amnesty
International och Human Rights Watch är mötesfriheten även hotad av den nya antiterrorismlagstiftningen som antogs 2016, eftersom de anser att lagen är för bred och generell i sin definition av brott och därmed även skulle kunna användas för att begränsa civilsamhället.
Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfriheten är garanterad i den brasilianska konstitutionen och respekteras generellt. De senaste åren har emellertid en växande skara evangeliska fundamentalister utfört ett flertal religiöst motiverade attacker mot utövare av de afrobrasilianska religionerna umbanda och candomblé.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Sedan början av 2000-talet har cirka 30 miljoner brasilianare lyfts ur
fattigdom och medelklassen utgjorde 2014 för första gången mer än hälften av landets befolkning. Efter en flerårig recession har dock denna andel minskat.
De senaste årens stigande arbetslöshet, som för närvarande ligger kring 12 procent, har oproportionerligt påverkat den afrobrasilianska befolkningen.
Trots diskrimineringsförbud förekommer diskriminering på
arbetsmarknaden, särskilt mot kvinnor, afrobrasilianer, urfolk, transpersoner och personer med funktionsnedsättning. Därtill arbetar många fortfarande i den informella sektorn. Av jobben i storstäderna är nästan en femtedel informella.
Brasilien har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO)
konvention nr. 182 om förbud mot de värsta formerna av barnarbete, vilket dock fortfarande utgör ett problem. Regeringen har genomfört flera insatser för att komma tillrätta med barnarbete och lagstiftningen på området har skärpts. Enligt ILO har situationen förbättrats under senare år, men
fortfarande uppskattas omkring 3,7 miljoner barn i åldrarna 5–17 år arbeta, varav 89 000 är mellan fem och nio år. De flesta barn arbetar med
försäljning, hantverk, jordbruk eller i privata hushåll.
Rätten att ansluta sig fackligt är skyddad i lag i Brasilien. Arbetare har rätt till att kollektivt förhandla samt strejka. Trots att strejkrätten exkluderar militär, militärpolis och brandkår har förbudet inte åtföljts, något som bland annat bidragit till den federala interventionen i Rio de Janeiro.
Arbete under slavliknande förhållanden är fortsatt ett problem i Brasilien.
The Walk Free Foundation rapporterade i januari 2017 att cirka 161 000
människor befinner sig i vad de kallar ”modernt slaveri”. Det rapporteras om utnyttjande av arbetskraft runt om i landet och i synnerhet i Amazonas.
Många män från de fattigare delstaterna i norr lockas till de resursrika regionerna i landets centrala och västra delar med löften om jobb, men utsätts istället för tvångsarbete under hot om våld för att betala av påhittade skulder. Många skogs-, gruv- och jordbruksindustrier ligger långt in i
Amazonas, i områden där det är svårt att rymma till fots och svårt för myndigheterna att lokalisera arbetsplatserna. Under hösten 2017
rapporterades att tvångsarbete förkommer vid produktion av kernaubavax i nordöstra Brasilien.
Mycket arbete har gjorts på området. Sedan 2003 har antislaverienheter med hjälp av federal polis fritagit cirka 45 000 arbetare från vad som kallas
”förhållanden analoga till slaveri”. Trots de senaste årens framsteg försökte regeringen i oktober 2017 att driva igenom en uppluckring av den
arbetsrättsliga lagstiftningen, vilken ändrar begreppet av vad som
klassificeras som slavarbete, minskar övervakningsmyndighetens resurser och sekretessbelägger de offentliga listorna med arbetsgivare som gjort sig skyldiga till sådana brott. Initiativet kritiserades av bland andra ILO och stoppades en vecka senare av Högsta domstolen. En ny version av lagen presenterades i december 2017, utan de mest kontroversiella delarna.
Rätten till bästa uppnåeliga fysiska och mentala hälsa Konstitutionen slår fast att alla ska ha tillgång till sjukvård. Stora investeringar har gjorts de senaste 25 åren vad gäller vårdutbildningar, primärvård, forskning och utveckling samt teknik. En betydande decentraliseringsprocess har genomförts, vilket medfört bred social delaktighet och växande medvetenhet hos allmänheten om rättigheter till
hälso- och sjukvård. Trots stora framsteg återstår mycket arbete om allmän högkvalitativ sjukvård ska uppnås. Den förra regeringen lanserade
programmet Mais Médicos (”Fler Läkare”) 2014, i syfte att anställa inhemska och utländska läkare för att arbeta i avlägsna och socioekonomiskt utsatta områden.
Enligt Unicef är tillgången till mödra- och förlossningsvård väl tillgodosedd.
98 procent av gravida kvinnor går på minst en mödravårdskontroll och 97 procent föder barn på sjukhus eller vårdinrättningar. Rätten till abort är dock begränsad i Brasilien och många kvinnor som genomgår osäkra aborter avlider till följd av skadorna.
Brasilien har haft ett framgångsrikt program för att behandla och förhindra spridning av hiv. Sedan 2009 tillverkar landet egna bromsmediciner som distribueras gratis.
Gula febern har sedan mitten av 2016 successivt börjat återvända till bland annat São Paulo och Rio de Janeiro. Över 240 personer har dött i sjukdomen sedan juli 2017. De lokala myndigheterna har påbörjat omfattande och kostnadsfria vaccinationsprogram.
Rätten till utbildning
Grundskolan är obligatorisk och skolnärvaron för barn mellan 6 och14 år ligger på cirka 98 procent. Det genomsnittliga antalet avslutade skolår har enligt officiell statistik ökat från 5,5 år till 7,3 år under det senaste decenniet.
Endast omkring en tredjedel av eleverna fortsätter till gymnasiet och fler pojkar än flickor hoppar av skolan. De offentliga skolorna är gratis, men håller ofta låg kvalitet och erbjuder relativt få antal undervisningstimmar.
Detta innebär att det framför allt är barn som gått på privatskolor som klarar inträdesproven till landets kostnadsfria universitet. Enligt den nationella statistikmyndigheten IBGE var åtta procent av befolkningen analfabeter år 2015, en minskning med 0,6 procentenheter sedan år 2011. Analfabetismen varierar kraftigt mellan delstater och är mest frekvent i nordöstra Brasilien.
Brasilien var enligt OECD ett av de länder som 2015 spenderade minst per elev eller student. Kostnader för universitetsstudenter liknar de europeiska ländernas – en fördelning som gynnar barn och unga från rikare familjer som är överrepresenterade i privatskolor och på statliga universitet. I syfte att göra utbildningssystemet mer jämlikt infördes 2012 kvotering baserad på
socioekonomiska förhållanden och/eller etnicitet för lediga platser på statliga universitet och högskolor. Av det totala antalet lediga platser per kurs är hälften av platserna tilldelade personer som har studerat i statliga skolor under hela sin gymnasietid.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet Brasilien har Latinamerikas mest ojämlika inkomstfördelning. Åtgärder inom ramen för programmet Bolsa familia har bidragit till att minska antalet
människor med osäker tillgång till mat från 50 till 30 miljoner, inte minst i urbana områden. Programmet ger ekonomiskt stöd till marginaliserade familjer och är villkorat med att barnen går i skolan och följer det statliga vaccinationsprogrammet. Genom programmet utgår även ekonomiskt stöd till småskaliga familjejordbruk och för att bekosta gratis luncher i de
offentliga skolorna. Programmet har däremot inte lyckats nå den allra fattigaste delen av befolkningen.
De regionala skillnaderna i levnadsstandard är fortsatt mycket stora. 78 procent av de som lever i extrem fattigdom bor i landets norra och nordöstra delar och afrobrasilianare samt urfolk är överrepresenterade bland de som lever i fattigdom.
I storstäderna har det saknats kapacitet att hantera inflyttningen från landets fattigare delar, varför betydande delar av stadsinvånarna tvingas bosätta sig i kåkstäder (favelas) där förhållandena ofta är undermåliga. För att förbättra bostadssituationen för landets låginkomsttagare lanserade den föregående presidenten ett program som lett till uppbyggnaden av över 1,5 miljoner bostäder. Under 2016 byggdes 2,3 miljoner hus och lägenheter.
Brasilien rankas på plats 79 av 188 länder på FN:s utvecklingsprograms (UNDP) index för mänsklig utveckling 2016.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt konstitutionen. Det tidigare kvinnosekretariatet lyder numera under justitieministeriet sedan president Temer vid sitt tillträde lade ner flera ministerier. Trots höga
ambitioner hos de senaste regeringarna är kvinnor långt ifrån jämställda män i termer av politiskt, ekonomiskt och socialt inflytande. Även om Brasilien är
ett medelinkomstland är kvinnors situation i stort på samma nivå som i ett utvecklingsland, enligt en studie av Rädda barnen. Studien tittade på ett antal faktorer såsom barngiftermål, kvinnor i parlamentet och tonårsgraviditeter.
Våld mot kvinnor är omfattande och hälften av alla graviditeter är
oplanerade. Särskilt drabbade är kvinnor som har afrobrasilianskt ursprung eller tillhör urfolken.
Kvinnor har en svagare förankring på arbetsmarknaden, är oftare arbetslösa och tjänar mindre än män oavsett utbildningsnivå, trots att de utgör
majoriteten av de universitetsstuderande. Kvinnor arbetar i större utsträckning än män i den informella sektorn, vilket bidrar till förstärkt lönediskriminering, sämre skydd mot uppsägning och sämre rätt till pension och sjukförsäkring. Enligt UN Women finns även skillnader i lön mellan kvinnor beroende på hudfärg.
Även om antalet kvinnor på beslutsfattande positioner har ökat de senaste åren är kvinnor alltjämt starkt underrepresenterade i politiken. Det är lagstadgat att minst 30 procent av ett partis parlamentskandidater ska vara kvinnor, vilket uppnåddes i det senaste valet 2014. Lagen har dock inte inneburit någon större förändring då partistrukturer och finansiellt stöd främjar män. Brasilien har 10,5 procent kvinnliga parlamentariker och i regeringen Temer har endast två kvinnor ingått.
Maria da Penha-lagen, baserad på ett banbrytande beslut av den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, definierar vad könsbaserat våld innebär och fastställer statens skyldigheter när det gäller rättshjälp, särskilt polisstöd eller psykologhjälp till brottsoffer. Lagen ålägger också samtliga delstater att inrätta specialdomstolar för våld mot kvinnor.
Antalet registrerade fall av våld mot kvinnor har ökat med 24 procent under det senaste decenniet och antalet mord ökade med 6,5 procent mellan 2016 och 2017 till 4 473. 946 av dessa klassades som så kallade femicídios, det vill säga könsrelaterade mord på kvinnor. En kvinna mördas i Brasilien varannan timme vilket enligt Världshälsoorganisationen (WHO) innebär att Brasilien är världens sjunde farligaste land för kvinnor.
Abort är enligt konstitutionen förbjudet med undantag för när moderns liv är i fara, när graviditeten är resultat av våldtäkt eller när fostret lider av anencefali, en mycket grav utvecklingsskada. Enligt WHO utförs ca en miljon aborter om året i Brasilien, som regel under osäkra former.
Zikaepidemin aktualiserade i viss mån abortdebatten men nuvarande regering har inte prioriterat en översyn av lagstiftningen. Reformer i positiv riktning har istället initierats från annat håll: i november 2016 friade Högsta domstolen anställda vid en abortklinik med hänvisning till att ett abortförbud till och med vecka 12 strider mot de mänskliga rättigheterna. Statistik är svår att tillgå, men det beräknas att ungefär en kvinna dör varannan dag på grund av osäkra aborter. Rädsla för att bli angiven av läkare gör att kvinnor
undviker att söka läkarvård efter misslyckade aborter. I de fall där abort kan vara lagligt behöver kvinnan först ett domstolsbeslut vars handläggningstid ibland i praktiken förhindrar aborten.
Den 8 november 2017 röstade ett specialutskott i deputeradekammaren om förlängd mammaledighet vid prematur födsel. 18 av 19 ledamöter, utskottets samtliga män, tog tillfället i akt för att även rösta för ett tillägg om ett totalt abortförbud. För att den konstitutionella aborträtten ska inskränkas krävs två omröstningar i underhuset med kvalificerad majoritet (två tredjedelar) och därefter två omröstningar i senaten, något som sannolikt inte kommer att kunna ske med dagens parlamentariska sammansättning.
Barnets rättigheter
I absoluta tal har Brasilien bland det högsta antalet mord på barn och unga i världen. Enligt institutet Igarapé dödades 11 142 personer år 2014 i åldrarna 0–19 år, en ökning med 476 procent sedan 1980. Mord utgör dödsorsak för cirka 40 procent av alla dödsfall i denna åldersgrupp. Motsvarande siffra för den totala befolkningen är fem procent. En majoritet av offren är
afrobrasilianska barn, oftast 16 till 17 år och bosatta i den nordöstra delen av landet. Enligt Unicef har sedan 2012 andelen mord på ungdomar varit större än på befolkningen i stort (31,6 respektive 29,7 mord per 100 000 invånare).
Barnets rättigheter är tätt sammanflätade med kvinnors rättigheter.
Situationen för landets barn har i viss mån förbättrats i samband med att mödravården förbättrats. Pappaledigheten förlängdes år 2015 från fem till 20 dagar. Den nationella lagstiftningen om barnets rättigheter håller mycket hög kvalitet. År 2014 antogs en lag som förbjuder barnaga i både skola och hem.
Barn i Brasilien drabbas dock fortfarande av allvarliga kränkningar av sina rättigheter i form av våld och missbruk samt bristande tillgång till hälso- och sjukvård och utbildning. Sexuell exploatering av barn är också ett omfattande problem och återfinns i hela landet. Kampanjer har genomförts för att uppmärksamma och bekämpa problemet.
Den nationella mekanismen för förebyggandet och bekämpande av tortyr fann att den fysiska infrastrukturen i nio ungdomsanstalter i tre stater mellan april 2015 och mars 2016 inte följde lagen. Istället för att främja
rehabilitering och utbildning har anstalterna varit platser för isolering och straff. Bristerna var som störst i delstaten Ceará, där anstalterna var
väsentligt överfyllda. Vissa barn rapporterade om misshandel, sanitära brister och avsaknad av grundläggande bekvämligheter som madrasser och
ventilation.
Senaten behandlar ett lagförslag om att sänka minimiåldern för fängelsestraff från 18 till 16 års ålder.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Den myndighet som ansvarar för urfolksfrågor (FUNAI) är försvagad både vad gäller personalresurser och finansiella medel. Under Temer-regeringen har myndighetens budget nästintill halverats. Enligt FUNAI tillhör minst 895 000 personer något av landets många olika urfolk, vilka består av minst 305 etniciteter och som talar fler än 274 språk. Cirka 60 procent lever i Amazonasregionen och cirka 30 procent lever i urbana miljöer. Fattigdomen är utbredd och avsaknaden av grundläggande sjukvård är ett stort problem.
Enligt Conselho Indigenista Missionário dog år 2016 så många som 735 barn under fem år på grund av avsaknad av adekvat sjukvård.
Konstitutionen förbjuder all form av diskriminering på grund av etnicitet, ras och religion och garanterar rättigheter för urfolk och etniska minoriteter.
Trots en gedigen lagstiftning har Brasilien stora utmaningar vad gäller att motverka diskriminering på dessa grunder. Rasism, inklusive strukturell rasism, är ett utbrett problem som bland annat leder till att hudfärg kraftigt påverkar utbildningsnivån samt risken för fattigdom, att dö från gatuvåld och att hamna i fängelse. Representationen i folkvalda organ är också mycket homogen och i Temers regering har endast en person ingått med
afrobrasiliansk härkomst. Det saknas dock inte initiativ för att angripa problemet. Flera program finns för att öka mångfalden av representationen både inom kongressen och vid universiteten. Sedan 2009 ska tio procent av politiska partiers kandidatlistor bestå av icke-vita och de statliga universiteten har en kvot på 25 procent icke-vita.
Brasilien har tillträtt ILO:s konvention nr. 169 om urfolk och stamfolk och konstitutionen garanterar urfolkens landrättigheter och rätt till sitt kulturella arv, särskilt i förhållande till bevarandet av den naturliga miljön. Varken urfolk eller någon annan får utvinna naturresurser industriellt eller kommersiellt inom de områden som är utmärkta som urfolksterritorier.
Konstitutionen från 1988 fastslår ett slutdatum för identifiering och
avgränsning av samtliga territorier som ska tillhöra urfolken. Hittills har cirka 13 procent av landets yta avsatts för urfolk, nästan uteslutande i
Amazonasregionen. På platser där konkurrerande jordbruksintressen finns har det varit svårare att få till stånd avsättning och just landdispyter är idag den främsta källan till strukturellt våld mot urfolk. Regeringen Temer har öppnat upp för en framtida lagändring som skulle tillåta att företag hyr land skyddat för urfolk.
Landkonflikter har lett till svåra sammandrabbningar. Situationen har förvärrats under senare år och under 2016 dödades enligt Conselho Indigenista Missionário 118 personer tillhörande olika urfolk, att jämföra med 48 under 2015. De senaste årens trend antyder att våldet mot urfolken ökar, särskilt i delstaten Mato Grosso do Sul. Situationen förvärras av att det i flera konfliktdrabbade regioner helt saknas en handlingsplan för att säkerställa urfolkens rättigheter. De intressegrupper som motsätter sig urfolkens rättigheter är inflytelserika och har ofta kopplingar till federala eller lokala beslutsfattare. Representanter från dessa intressegrupper innehar flera viktiga positioner i FUNAI.
Hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
I dagsläget finns endast en generell antidiskrimineringslag men alltfler delstater har specifikt förbjudit diskriminering av hbtq-personer och ett federalt förslag om ett nationellt diskrimineringsförbud behandlas i senaten.
Efter beslut i högsta domstolen 2011 och 2015 har samkönade par rätt att ingå äktenskap och adoptera. Prideparader äger rum i flera storstäder varje år med flera miljoner deltagare.
Många hbtq-personer kan leva öppet i storstäderna. Samtidigt är våld och mord med homofobiska motiv vanligt förekommande och förefaller ha ökat de senaste åren. Organisationen Gay Bahia uppger att 445 hbtq-personer mördades i Brasilien under 2017, en 30-procentig ökning från 2016.
Negativa attityder och fördomar är ännu utbredda. På senare tid har problem med diskriminering på arbetsplatser fått en del uppmärksamhet efter att en
studie visade att runt vart femte företag inte vill anställa hbtq-personer. För transpersoner är siffran ännu högre. Sedan 2011 finns en statlig hjälplinje för hbtq-personer.
Den evangeliska kyrkans växande inflytande i samhället och i kongressen har lett till ökade krav på en återinförd begränsning av äktenskapsdefinitionen.
Flyktingars och migranters rättigheter
Brasilien har inga bestämda kvoter för asylsökande utan gör individuella skyddsprövningar. Brasilien utfärdade exempelvis viseringar till cirka 8 500 haitier som flydde undan förödelsen efter jordskalven i Haiti 2010. Policyn har även prövats i förhållande till syriska flyktingar som kunnat resa in i landet på av brasilianska ambassader utfärdade turistvisum, utan krav på uppvisande av ekonomiska tillgångar, för att på så sätt kunna söka asyl. På grund av denna möjlighet är Brasilien det land i Latinamerika dit flest syriska flyktingar fortfarande söker sig.
Under 2016 ökade antalet erkända flyktingar i landet till totalt 9 552 från 82 olika länder, varav cirka 3 000 personer från Syrien. Det förhållandevis låga antalet beror på att ett stort antal migranter, främst tiotusentals venezolaner som tog sig in i Brasilien under 2017, ännu inte har registrerats som personer med flyktingstatus.
De lokala myndigheterna i den fattigare gränsdelstaten Roraima saknar kapacitet att hantera de venezolanska flyktingströmmarna och FN:s flyktingorgan (UNHCR) rapporterar om en avsaknad av grundläggande samhällsservice och sysselsättningsmöjligheter, vilket lett till att flyktingar utnyttjas för prostitution eller brottslighet. Polismyndigheterna har dessutom registrerat rasistiskt motiverade attacker mot flyktingar.
En ny migrationslag trädde i kraft i slutet av 2017. Den nya lagen stärker migranters och flyktingars rättigheter, kriminaliserar människosmuggling och formaliserar ambassaders möjligheter att utfärda humanitära visum. Lagen förbjuder dessutom diskriminering och garanterar att migranter omfattas av rätten till liv, yttrande- och föreningsfrihet, egendomsskydd samt tillgång till offentlig sjukvård och utbildning, sociala förmåner och arbetsmarknaden.
Samtliga migranter som kom till Brasilien före den 6 juli 2016 får rätt till permanent uppehållstillstånd och utvisningar med risk för subjektets liv,
personliga integritet eller av ensamkommande barn får enligt den nya lagen inte verkställas.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Det finns en lag om kvotering som innebär att minst fem procent av de utlysta tjänsterna inom den offentliga sektorn ska tillsättas av personer med funktionsnedsättning. För företag med mer än hundra anställda är
motsvarande siffra minst två procent. Personer med funktionsnedsättning fortsätter samtidigt att möta diskriminering. Flera delstater har inte kapacitet att garantera personer med funktionsnedsättning lika möjligheter till
utbildning, arbete och tillgänglighet i samhället.
I januari 2017 trädde en lag om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning i kraft, vilken innebär att offentliga organ måste tillgängliggöra erbjudandet av sjukvård, utbildning, arbete, boende, kultur och idrott, samt anpassa trottoarer och andra offentliga rum. I juni 2017 bekräftade Högsta domstolen att även privata skolor måste göra
tillgänglighetsanpassningar, utan att detta medför en ytterligare kostnad för familjer till barn med funktionsnedsättning.
VII. Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Brasilien
Sverige har inget bilateralt utvecklingssamarbete med Brasilien, men har stöttat vissa människorättsorganisationer via regionala medel. I stort sett alla internationella organisationer för mänskliga rättigheter finns representerade och nästan alla FN-organ har kontor i landet.
Sverige har ett nära samarbete med EU-delegationen, inte minst vid den årliga dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Brasilien där medlemsstaterna kan delta. Ambassaden för även en nära dialog med den federala regeringen om mänskliga rättigheter.
Ambassaden har kontinuerlig kontakt med en stor mängd organisationer som jobbar med rättighetsfrågor av olika slag. Givet utmaningarna i Brasilien och svenska prioriteringar är det många organisationer som jobbar med kvinnors och hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna som söker samarbete med ambassaden. En svensk organisation som är stor i Brasilien är Drottning Silvias Childhood Foundation. Inför att Brasilien antog en lag mot barnaga var denna organisation mycket aktiv. Deras arbete mot sexuellt utnyttjande av barn har bland annat lett till att fler och fler delstater anammat så kallade integrerade center för utsatta barn, där de bland annat kan lämna vittnesmål i en barnvänlig miljö. Våren 2017 genomfördes Global Child Forum i São Paulo där barnets rättigheter stod i fokus och där såväl kungaparet som presidentparet deltog.
I den universella granskningsmekanismen (UPR) vid FN:s råd för mänskliga rättigheter våren 2017 gav Sverige rekommendationer till Brasilien som bland annat berörde människohandel och tortyr. Brasilien accepterade 246 av 250 rekommendationer, inklusive de svenska.
VIII. Ratificering av centrala konventioner om mänskliga rättigheter Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1992. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt och det tillhörande protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 2009.
Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1992. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år 1968.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år 1984. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2002.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1989.
Det tillhörande protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2007.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter ratificerades år 2004. Det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2004. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2017.
Internationella konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter, International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families (ICRMW), har inte ratificerats.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2008. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2008.
Internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år 2010.
1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) ratificerades år 1960. Det tillhörande protokollet ratificerades år 1972.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2002.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights (ACHR), ratificerades år 1992. Det tillhörande protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 1996. Det tillhörande protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1996.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga och bestraffa tortyr, Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 1989.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga, bestraffa och eliminera våld mot kvinnor, Inter-American Convention on the Prevention, Punishment and Eradictation of Violence against Women, ratificerades år 1995.
Erkännande av Interamerikanska domstolens (IACHR) jurisdiktion, accepterades år 1998.
