Recensioner
svag aning av homosensualitet och homosentimentalitet kan ;könjas i frasandet frdn svartglänsande strumpbyxor pn aktrisernas rammetsmjuka kroppar när de dansar vända mot varandra eller den ena bakom den andra pd jakt efter sinnesintryck och känsloupplevelser, vilket endast mynnar ut i ett abrupt avbrott av sekvensen. Alltså i ett totalt flrnekantk av varje fonn av sexuell akt inom ramen for de två kroppar.
naJ JaMM hannoni som blott och bart endast är av samma sort och inte ett hetero·
par. J denna film kopulerar och bliider paren när penisar eller mJolvrar penetrerar dem. Vid ett enda tilJfolle när de två huvudrolhinnehavarna dansar tiiJsammam och dessa kvinnokroppar exponeras, är man vittne till en fejkad pmetration som inte leder tillIIIIgot, vare sig i frnga om könslig performans eller perfonnativitet i handling. Heterobutch, desperata"lesbeauvoir", revolterande prostituerade, de två huvudpersonerna i Baise·moi har inte den mimta aning om vilka de i själva verket är. De vJ/drar, skändar och dödar for att framstd som vad de tror sig om att kunde flrvandlas till. De undgår ingen jlirvandling eftersom deras sexualprttktiker ersätter samhällets maktutöli4l1de med m individuell makt, totalt ineffektiv dA den aldrig producrrar nJgot annat dn döden.
När man läser Queer U)rIes befinner man sig, bortom "foucaulrism" och
"burlerism", inom argumemativa zoner för den radikala kritiken av heterosexu·
alitet som Monique Wittig vågat initiera alltifrån 1978, långt före mgivandet av The straight mind? . När man mer Baise-moi befinner man sig bwnd approxi.
mativa bilder från den rtuiikaw kritiken av maskulinitet, Jjä"an frdn dagens vardagstrevliga framka filmer där man älskar varandra, pippar och grälar i dAglig slentrian.
Noter
Jean A. Gitenet
(Owrsiirtning SlIne \%ull)I Epimetheus är Prometheus broder som äktade Pandor.! ur vars ask vällde fram alt tordens olyckor. Endast hoppet kvarlämnades.
2 X-film är film som klassats som helt pornografisk av den franska statliga myndigheten Conseil d'Etat.
3 1988 gjorde Bourcler en enkät angående "uppfattning om HIV och riskfyllt beteende"
bland semestrande Eressos-Iesbianer po\ ön Lesbos. Hon framlade resultatet av denna vid ett symposium pä Concordia Universitetet i Montreal 1998.
4 Leo Bersani: Homos, Harvard University Press 1995.
5 Leslie Feinber~ Transgenderwarriors. MakinghistoI)' fromjoon of Are to Rupau( Boston 1996.
6 Florence Tamagne: H/sto/re de I'homosexualire en Europe. Berlin, Londres. Paris 19/9_/939, Paris, SeuII, Collection Univers historique, 2000.
7 Bourcier har nyligen översatt till franska The seraight mind och andra texter av Wittig. Se La pens&: srraighr, ModerneslBalland. Paris 200 I, 157 sidor.
52
Hel(ig) gemenskap
E\13 Rcimers och Susanne LincUuöm (red): BIon i d~t öppna; Kyrkornns och
kiirl~I:~1IJ olika viJ(Ilr
Verbum. Stockholm 2000, 179 sidor
Intensiv närvaro. Många är vi som upplevt den förväntansfulla, glada och all·
varsamma stämningen på Frigörelsegudstjänsterna i Storkyrkan genom åren.
Hur vi återtar rummet, ger det vår närvaro. Fyller kyrkan till bredden med våra ffiocsägelsefulla olikheter: läderbögar, lesbiska feminister, kristna, judar, ateis- ter, troende och icke-troende av alla de slag. En dag på året är det vi som finns. Och delar. En dag då kyrkan och kärleken inte går olika vägar. Applåder! Kärlek'i~
närvaro.
Att läsa Blott i det öppna; Kyrkornfli och kärlekens olika vägar påminner mig om dessa stunder av helOg) gemenskap, men också om årets alla andra dagar.
När man undviker kyrkan. NäI man inte orkar bli kränkt en gång tilL När man sårats tillräckligt. Bkm idetöppna 9ngar upp hela spektrat. Boken besclr aV"nio artiklar samt en förord av Martin Lind, den hedervärde biskopen i Linköping som vågar "se människan". Hans enkla sammanfattning "där kärlek bor, är Gud" är inte komplicerad teologi, men väl s! sv3.r för kyrkorna arr ta till sig.
Eva Reimers skriver i inledningskapitlet "Onaturlig natur eller naturlig lik·
het" att artikeJförfanarna vill visa hur kontextbundna och konstruerande vi människor är, vare sig det gäller förståelsen av kön, sCJma]iteter dler andra livs·
tolkningar. Att man inte vill ta upp homo· och bisexualitet som ett problem för kyrkan att tycka något om än en gång, utan istället kritiskt granska varför kyr- kan ofta har så svårt med verkligheun. Att ställa frågan varför den institutionaliserade homofobin trivs så bra där? Ett behov av kvarhållande i könsinddningar, kategoriserande i heteronormativitetens likriktning, en rädsla för olikhet och mångfald, kan vara ledtrådar i nystandet efter en öppnare kyrka.
Bertil Nilssons "Att tillhöra gemenskapen - eller inte; aspekter på kyrkotukt och utanförskap i kyrkohistorien" handlar om hur kyrkans syn på synd och straff har mycket kvar att önska, trots 2000 års lärotid. An stänga ute dem som inte passar in har skett med allsköns metoder, från bålbränning till skamplacering, undanhållande av Kristus genom nattvardsbann, vägran att begravas i gemen·
skapen. Ett korrekt leverne, i synnerhet sexuellt, tycks än idag vara ett mer angeläget tillhörighetskriterium än dopets tecken på kristen ffO.
53
Recensioner
"Kan kyrkan ändra sin lära?" undrar Kajsa Ahlstrand och menar att den inte bara kan, utan alltid har gjort det. Vad som uppfattas som tradition, uppstår genom ett ständigt tolkande och omprövande, även om kyrkans argument för förändring är att det nya "alltid" egentligen har funnits. Men genom att belysa tidigare syn på slaveri, ränta och andra religioner, for att sedan jämföra detta med heteronormativiten idag, visar AhlStrand på hur kyrkan även tvärt och radikalt ändrat uppfattning om vad som är i enlighet med dess lära. Slaveri har ända tills slutet av 1800-talet ansetts kunna vara förenligt med kristen tro. För- budet för kristna att uppbära ränta, upphävdes av kyrkan vid samma tid. Och författaren skriver att hon, som uppbär lön från Kyrkofonden, nu lever på ett sätt som tidigare ansetts vara djupt omoraliskt och i Strid med såväl bibeln som traditionen. AuschwiTZ satte stopp för kristna kyrkors enkla fördömande av judar och andra trosinriktningar där inte Jesus stod i centrum som enda frälsningsvägen till Gud. Numera ber både Svenska kyrkans ärkebiskop och påven om förlåtelse för de brott som kyrkan begått mot andra. När blir det vår tur? Det är en bra bit att gå, skriver Ahlstrand, innan heteronormativiteten bekänns som synd, men kanske går det fortare än vi anar.
Åke Vibergs artikel "Social konstruktion och tradition; ett försök att förstå kyrkors hantering av frågan om homosexualitet" gör mig lite betänksam. Inte för hans redogörelse av hur bibeltexter vuxit fram i skilda sociala verkligheter, där begrepp som normal, onormal och abnorm konstruerats och fyllts med varierande innehåll. Inte heller har jag problem med att ny kunskap ofta med- för nya tolkningar, eller att förekomsten av texter i bibeln som fördömer sexu- ella handlingar mellan människor av samma kön inte går att bortförklara, men väl att förklara. Det jag undrar över, är om det verkligen är så enkelt som att det är ökade kunskaper och människans ovilja att uppfattas som udda och inte anpassad till vad som för tiden är gångbart, som drivit fram ändrad syn på homosexuella. Ny kunskap uppstår sällan utan smärtsamma konfrontationer.
Ny kunskap om homosexuella finns p.g.a. de många som dog for den, som berövades liv när de levde. Som inte tvekade att vara udda, trots att de inte fick uppleva förändrade attityder under sina livstider. Utan probh-:matiserande makt- analyser kan en text som denna ge sken av att det alltid finns ett "vi" som är med på lika villkor och formar verkligheten. Men somliga "vi:n" har mer makt än andra och det är de som kallat - och fortfarande kallar - oss som är homo- sexuella abnorma. Viberg tar för lätt på förekomsten av systematiska förtryck.
Det är inte "ytterst fl som lyfter på ögonbrynen för att en präst eller pastor är kvinna". Det är inte "ytterst fl" som fördömer homosexualitet på grundval av 3 Mos. 20:7 och 18:22. Det finns en hel värld därute som fortfarande forbjuder kvinnor i prästämbetet och som förpassar homosexuella till helvetet med hän- visning till just Gamla testamentet. Dessvärre är detta ett vanligare hanterings-
54
RecensIoner
sätt hos kyrkorna än ett aktivt omtolkande utifrån de "abnormas" livsvillkor.
I "Föreställningar om kön och sexualitet inom Svenska kyrkan" kritiserar Susanne Lindström Svenska kyrkan för dess heteronormativitet. Den talar med kluven tunga, menar hon och ger exempel på hur man i utredningar bereder plats både för dem som är för homosexuella och dem som är mot. Lindström tycker att kyrkan centralt borde ta ställning mot homofoba manifestationer, på samma sätt som man inte längre prästviger kvinnoprästmotståndare. Som ett av skälen anför hon ett citat ur Befrielsen. Stora boken om kristen tro (1993). Jag återger här delar av citatet för att visa att det ändå inte är så underligt att Svenska kyrkan månar om sina homofober.
Det är inte alltid män älskar kvinnor och tvärtom. Mellan två och fYra procent kan inte känna kärlek och sexlust till personer av motsarr kön. Detta behöver inte ses som en defekt i skapelsen. Om man verkligen menar vad man säger, att all kärlek är av Gud - bör man inte fOrdöma uttryck for denna kärlek. (1993 s. 307; 2000 s. 85)
Men vad säger egentligen denna text? Är den for homosexuella? Nej, det menar jag att den inte är, men den är ett typiskt exempel på hur Svenska kyrkan Uf-
trycker sig kring homosexualitet. Homosexuella flr finnas under vissa betingel- ser om de uppför sig "lagom". Var tas 2-4% ifrån? Varfor är någon siffra alls relevant, om inte för att lugna den ~normala" majoriteten? Och dessa procent
"kan inte känna kärlek och sexlust till personer av motsatt kön". Ajo, det kan allt t.O.ffi. de mest förhärdade homosexuella. Men kanske blir man inte kär, förälskad, känner sig hel eller vilka kriterier vi nu har för våra val av partners och identifikationer. Och val handlar det om oavsett om man anser sig vara
"född sån" eHer kan variera sig mellan könen. Ja, vart tog bisexuella vägen? De ska väl bejaka sin heterosida kan man tro. Här spökar den av kyrkan på senare tid så omhuldade tanken på tillåtelsen av "den genuint homosexuelle", dvs. den som inte kan hjälpa det, den som inte kan ställas till svars för sin "läggning".
Detta tydliggörs i meningen som därpå följer: att det inte behöver ses som en defekt i skapelsen. "Behöver?" Det kan alltså ses som en defekt - här ges homofober legitimt diskrimineringsutrymme. Än värre är ordvalet "i skapel- sen", eftersom det teologiskt kan implicera arr Gud inte skapat homosexualitet eller homosexuella, utan att det ska ses som en del av den fallna naturen, alltså den skadade, syndiga, trasiga skapelsen såsom den framstår efter syndafallet.
Visserligen skulle många teologer invända att även heterosexuella är indragna i den fallna naturen och utsatta for livets trasighet. Jo, men det är en fundamen- tal skillnad på att påstå att alla lever vi utanför den paradisiska helheten och att hävda att heterosexualiteten i sig är ofallen och den av Gud tänkta och föredragna sexualiteten. Man "bör" inte heller fördöma dessa eventuellt defekta, till hete- rosexualitet of'ormögna varelser. Ater ~bör", alltså går det an att fördöma om
55
Recensioner
man känner behov av det utifrån sin tro. Dessvärre är kristna textet, som till synes är positivt inställda till homosexualitet, ofta fyllda av sådana underlig.
gande hereronormadva teologiska budskap, vilket Lindström tyvärr missat här.
Men artikeln som helhet ger en spännande försmak på den avhandJing som den ska ingå i. Hon tar även upp kampen om rummet: vad sker när lesbiska vigs i en vigt kyrkorum? Det ohelgas, säger företrädare för kyrkan och kämpar Pör att behålla makten över riter, symboler och rum. I der hcteronormativa rummet ska det inte heller vara for många bögar som tjänstgör i samma Pörsam·
ling, dl Pörmedlas en skev manlighet. Lindström gör helt rätt i att frnga efter orsaker till varför homosexuella upphmas som hotfulla i kyrkan och jag tror att
hon söker svaren på rätt ställe: att heteronormativiteten är beroende av könsdikotomier och komplementaritet för att fungera och i detta finns det inget rum för homo· eller bisexuella.
Ingeborg Svensson skriver om "Liket i garderoben: begravningsritualer i spå·
ren av aids". När någon dör uppstår ett tomrum. Hur ska vi hantera det obe·
gripliga? Svenssons artikel visar olika vägar. Genom minnen, bilder och begravningsrjter söker vi gestaIra både den som dött och oss som den familj som levet vidare. Detta blir mycket påtagligt i begravningar av bögar som dött av hiv/aids. Artikeln är en del av hennes avhandling där hon undersöker vad som sker i samband med döden. En död kropp blir heterosexuell, om inget görs för au visa den dödes homosexueHa liv. Jag gråter vid läsningen. Svenssons artikel minner om 1980·talets ohyggligheter, hur kristna sa att aids var Guds straff, att de som dog i "bögpesten" inre sveptes utan begrovs i svarta plast·
säckar. Minns hur rädda foräldrar suddade ut sina döda söner, minns min und·
ran om partnern skulle synas i dödsannonsen eller i kyrkan. Svensson analyse·
rar dessa skeenden; hur det fcirhandlas om rätten till den döde och den dödes rätt. Hur hans liv kan förnekas genom begravningen. Men också hur fantastiskt underbart den kan gestaltas där "fami1j" inte är antingen släkrdler vänner, utan både och. Det är starka, vackra skildringar av mycket personliga begravningar med musikalsång, poesi och älskade artisters musik. Vänners vittnesbörd. Den vanligaste psalmen är Blott i det öppna. När Svensson berättar hur vanligt det är att Paulus ord om "act hade jag inte kärleken ... vore jag ingenting" ur 1 Kor.
13:1.3 läses på aidsrdaterade begravningar, medan den texten annars ingår i Svenska kyrkans vigsel ritual, då känns det som en vink från ovan. De bejakande begravningarna påminner faktiskt i sin hyllning av livet och kärleken mer om bröllop än begravning, skriver hon. Så återtar vi åtminstone vid döden det heliga rummet fcir att Hra livet och kärleken.
Lars Gårdfeldt berättar om Medvandrarna i sin artikel "Den manhaftiga kvin·
nan och den fjollige mannen: om självfötståelse, människosyn och Gudsbild inom bota·homo-rörelsen". Det är en svensk variant på det amerikanska Exodus;
56
kristna som organiserat sig med det gemensamma målet att bota och frälsa ho·
moscxudla. Utifrån antagandet att homosexualitet beror på en felaktig köns- identifikation, försöker dessa grupper att göra lesbiska dU "riktiga" kvinnor och bögar till "riktiga" män, dvs. sådana som kan gifta sig med och ha sin håg till det motsatta könet. Gårdfeldt poängterar att homofobi - vare sig den leder till dödande eller rättighersinskränkande - innebär en syn
pa
homosexuella som mindre värda än heterosexuella. Det tydJiggörs i skildringen av rörelsens teo- logi; såväl Fader som Son och Ande engageras i kampen mot homosexualiteten.Här beskriver Gårdfeldr samma slags teologi som jag tog upp i samband med Lindströms artikel. Gud anses ha skapat enbart der heterosexuella paret till sin avbild (som Gårdfeldt mycket riktigt påpekar borde detta även fl oönskade konsekvenser för heterosingjar). Homosexuella tillhör den fallna skapelsen. Med hjälp av Sonen, som sexualiserats så att lesbiska ska kunna upplevajesus som sin älskare, kan t.ex.lesbiska frälsas till "rätt" kön. Framställandet av Jesus som he·
man botde ju inte för bota·homo·rörelsen ha önskvärd effekt på bögarna, tän- ker jag. Men logisk stringens och teologisk djupsinnighet är knappast utmär- kande för rörelsen. Man menar också att när Jesus dog för mänskligheten och tog allas synder på sig, inkluderades även homosexualiteten. Följaktligen inne·
bär då uppståndelsens seger över döden, att heterosexualiteten har segrat över homosexualiteten, skriver Gårdfeldt. Endast i den fallna skapelsen kan man alltså finna homosexuella, medan heterosexualiteten som sådan inte berörs av syndafallet. Heterosexualiteten blir de homosexuellas frälsningsmöjlighet efter Jesus uppståndelse. Fördelen med denna slags banala teologi är att den heteronormativa logiken blir tydJigare. Här används hela treenigheten i kam·
pen mot homosexualitet och Saran; och som Gårdfeldr påpekar: det är ingen artskillnad i homofobin, bara gradskillnader. Bota·homo-rörclsen slår inte själva ihjäl bögar och lesbiska fysiskt, men med sin Gud som vapen gör de allt för att utrora homosexuella, eftersom dessa stör den av Gud inrättade könsordningen.
De ger dock teologisk legitimitet för andra grupper att utrota homosexuella med andra medel än bön.
Under rubriken "Med Gud in i rädslan: om pastoral hållning inför homofobin"
beskriver Ulrika Fritzon, Erik Isaksson och Lars~OlofJuhlin hur de i själavårds.
arbetet empatiskr försöker folja individer in i deras rädslor, för att så kunna finna vägar bort från homofobin. Som vägledning för pastorer och andra välvil·
liga, som vill sätta sig in i den homofobes f'otutsättningar genom att kunna lyssna och samtala med respekt for allas integritet, kan artikeln säkert vara till god hjälp. Kanske kan den homofobe känna sig älskad och befrias från sin homo·
fobi genom den pastorala hållningen. Jag måste dock tillstå, att trots att jag intellektuellt kan se det positiva och säkert nödvändiga i en sådan hållning, befinner jag mig själv känslomässigt snarare med Jesus på tempel platsen och 57
RecensIoner
vräk(:r omkull bord i raseri över kränkning(:n av det heliga rummet.
[ den avslutande och sammanfattande artikeln "Befriad an älska: utkaSt cill (:n t(:ologi i ljus(:t av samkönad kär!(:k" fortsätter Eva Reimers tanken att där kärlek(:n finns fordrivs rädslan. Alla är älskade av Gud, ingen behöver vara rädd.
Men dessa befriade kärleksmänniskor dominerar tyvärr inre våra kyrkor, säger hon. Kyrkan verkar vara rädd for den kropp och kärlek den predikar. Budska~
pet om befrielsen kommer nu från de homo~ och bisexuella som formulerat sina erfarenheter i det som kan kallas" queer teologi", skriver Reimers. Man har slutat be om ursäkt och gör anspråk på sin plats i församlingen. Hon menar att queer teologi uppvisar släktskap med befrielse~ och feministteologi. Det gör den, men hon får det an låta som det är forst i queer~formen som homosexuellas teologi uppsclr. Det är synd, eftersom det finns en mängd teologi som formu~
lerats av bögar och lesbiska åtminstone sedan 1970~taJet. En del av den är femi~
nistisk, annan inte. Men när man läser Reimers text kan det verka som att homosexuellas teologi är queer och act det dessutom finns feministisk teologi, som vore inte delar av den lesbisk, vilket är lite missvisande. Jag blir dock glad i hjärtat av Reimers forh:lilningssätt till bibeln, kyrkan, Gudi hennes betonande av kärlek, öppenhet och ärlighet, att alla bär vi ansvar for de liv och den tro vi har, an Gud inte är en otäck. sm<lskuren typ.
Samtidigt saknar jag, bide i denna anikel och i flera andra, ett större och mer problematiserande maktperspektiv. Om jag inte missminner mig, så är Gårdfeldt den ende som använder begreppet heterosexism, annars är det heteronormativitet som är den vanligaste utgångspunkten for maktanalyser. Om man inte ska hamna i en alltför individcentrerad och könsutsuddad teoretisk bas, är det viktigt att man inte räds att emellanåt även använda sig av t.ex. feministiska eller marxis- tiska teorier. En annan tanke som slagit mig, är om författarnas sexuella hem~
vistet avsiktligt har utelämnats i presentationerna? I regel kan den inte heller udäsas i artiklarna. Kan detta bero på act man inte har velat kategorisera sig genom sexualitetsbenämningar? Men varför skulle i så fall det vara värre än de yrkesbenämningar som nu anges? Eller finns det trors aJlt en (befogad~) rädsla for att vara öppen som bög eller lesbisk, i de fall då man är det? Jag hoppas arr skälet är det fomnämnda, annars rimmar det: illa med hela bokens uppgift och karaktär. Reimers skriver apropå bruket av psalmen Blott i d~t öppna att "ho~
mosexudla på ett särskilt sätt forstått värdet av öppenhet och ärlighet". Si sudda då gärna ut kön och sexualitet, släng kacegoriserandet på soptippen, men räds inte att använda dem så länge som det kan innebära stöd for en endaste liten människa. Bkm i dlt öppna är en bok som man inte behöver vara kristen for att ha stor behållning av. Däremot skulle många ha beh:lilning av om aJla laistna läste den.
Madeleine Tönnie;
58
Vanlighetens villkor i Västerbotten
RecensIoner
Svante Norrhem: Dm horfolla lriirUlun - HomfJSauJllittt (ICh vanligl;ttms bttydrkt
Carlsson~ Bokf'orlag, S~oc.kholm 2001, 256 sidor
Svante Norrhem skriver inledningsvis i sin bok, Dm hotfolla kärukm - Horrw~
sexualitet oc" vanligheum berytklse, som handlar om "vad homosexuaJitet är ener har varit i Västerbotten", att en biprodukt av studier aven minoritet är an de säger något om majoriteten. Eller kanske uftryckt på ett annat vis, både" det normativa" och "det avvikande" konstituerar varandra genom att definiera sig själva i motsatsförhållande till varandra. Den danske homosexuelle sociologen Henning Bech talar i sin bok When men mut (I 997) om den ständigt frånva~
rande/närvarande homosexualiteten. [ situationer som på ytan kan uppfattas som synnerligt heterosexuella, skapar homosexualiteten med sin frånvaro bety~
de1sen av "hecerosexualitet", som inte skulle behöva definieras och reproduce- ras om ingen "andra" fanns. Detta fenomen exemplifierar Norrhem med de särskilda heterosexuella rirualer som beskrivs j den Norrländska uppslagsboken, som "nattfrieri", "bröllop" och "giftermålsseder". Norrhem slaiver även att osynligheten av homosexuella i Norrbouen inte är "detsamma som frånvaro", dvs. bara for att fenomenet homosexuaJitet ime benämnrs betyder dec inte att det inre har funnits några homosexuella i Västerborren.
Min egen läsning av Norrhems bok kommer oundvikligen att låta sig fargas av min position som bisexuell och biteoretiker. På samma vis som Norrhems studie om "minoritetspositionen homosexualitet" i Västerbotten säger en hel del om vad "majoritctspositionen hetetosexuaJitec", eller kanske snarare, heteronormativitet, i Västerbotten är, säger der även en hd del om vad
"minoritetspositionen bisexualitet" är i forhållande till "majoritetspositionen homosexualitct".
Norrhem syftar till att diskutera homosexualitet, och studien bygger dels på långa djupintervjuer med en mindre grupp informanter, dels påen större grupp som blivit tillfrågad om mer specifika saker under ett kortare telefonsamtal.
Informamgruppen omfåttar "homosexuella västerbottningar, heterosexuella västerbottningar och p<:rsoner som via sitt yrkesverksamma liv kan ha haft en anledning att förhåna sig till homosexualitet" (s. 22).
Något som går igen i min personliga läsning av Svante Norrhems bok är 59
