Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Mexiko: situationen per den 31 december 2017
I. SAMMANFATTNING
Mexiko är en demokrati med ett i stor utsträckning gott institutionellt och rättsligt ramverk till skydd för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt står Mexiko inför stora utmaningar. Internationella rapportörer har konstaterat att det sker allvarliga övergrepp och kränkningar av de mänskliga
rättigheterna.
Nästan samtliga internationella konventioner på området har ratificerats.
Den nationella lagstiftningen är tillfredsställande, särskilt på federal nivå.
En reform av rättsväsendet har genomförts i hela landet. Ny lagstiftning har antagits för att motverka ofrivilliga försvinnanden, användandet av tortyr, korruption, våld mot kvinnor, liksom för att stärka skyddet för såväl barn och ungdomar, människorättsförsvarare och journalister. Det civila samhället har spelat en viktig roll i att driva på dessa framsteg.
Mexiko har i ökad utsträckning öppnat sig för internationell översyn. Ett stort antal olika internationella rapportörer och organ har under de senaste åren kunnat besöka landet i syfte att granska situationen för de mänskliga rättigheterna och lämna rekommendationer.
Bristerna i landet kan delvis härledas till en omfattande organiserad brottslighet, delstaternas långtgående självstyre, en omfattande korruption och nästan total straffrihet. För ett land som inte befinner sig i konflikt är våldsnivåerna mycket höga. Antagandet av lagen för intern säkerhet, som
syftar till att reglera de polisiära sysslor som militären de facto redan utför, har lett till skarp kritik från såväl FN som nationella aktörer.
De allvarligaste övergreppen är enligt FN den utbredda användningen av tortyr, utomrättsliga avrättningar och de många ofrivilliga försvinnandena.
Fallet med de 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa förblir ouppklarat, trots stor internationell uppmärksamhet.
Riskerna att utsättas för övergrepp varierar såväl mellan olika regioner som mellan olika samhällsklasser. Mexiko är ett av de farligaste länderna i världen att verka i som journalist. Personer som lever i fattigdom, urfolk, kvinnor och den stora mängd migranter som passerar Mexiko på väg till USA är särskilt utsatta. Kriminella grupperingar står bakom en stor del av våldet.
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter har emellertid konstaterat flera fall där kränkningar utförts av polis och militär.
Mexiko tampas med omfattande strukturella utmaningar vad gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Samtidigt som Mexiko är världens femtonde största ekonomi, är fattigdomen utbredd och de
socioekonomiska klyftorna enorma. Detta avspeglas i skillnader i tillgång till såväl utbildning som hälsovård och sysselsättning, liksom i möjligheterna att ta del av politiska och medborgerliga rättigheter.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
En klar maktdelning råder formellt mellan regering, parlament och rättsväsende. Den högsta domstolen uppfattas i stort som oberoende. I oktober 2017 avsatte den tillförordnade riksåklagaren den särskilde åklagaren för brott mot vallagarna, efter att denna offentligt gått ut med att han
mottagit påtryckningar i samband med ett högprofilerat korruptionsfall. En bred koalition av aktörer har gått samman för att kräva att riksåklagarens oberoende ska stärkas. Efter att tidigare ha tillsatts av respektive guvernör ska förslag till delstatsåklagare nu godkännas av delsatskongresserna, i syfte att stärka deras oberoende.
I och med en politisk reform som genomfördes 2014 kan såväl
kongressledamöter, senatorer och lokala borgmästare bli omvalda. Tidigare har politikerna inte kunnat väljas om, vilket ledde till att rotation var vanligt förekommande mellan olika positioner inom regering, parlament och
rättsväsende på lokal-, delstats- och federal nivå. Kombinerat med svaga institutioner, avsaknad av professionella tjänstemannakårer och ett partisystem som historiskt har erbjudit en livstidskarriär, har detta enligt vissa bedömare bidragit till att urholka såväl den horisontella som vertikala maktdelningen.
Militären har traditionellt åtnjutit en hög grad av oberoende utan tydlig civil kontroll. Sedan dåvarande presidenten Felipe Calderons så kallade krig mot narkotika inleddes, har militären utfört polisiära uppgifter i kampen mot den organiserade brottsligheten. Mot bakgrund av den federala polisens
begränsade kapacitet och de ofta både ineffektiva och korrupta lokala poliskårerna har detta setts som det enda alternativet. I mitten av december 2017 antogs lagen för intern säkerhet, som enligt förespråkarna syftar till att etablera ett välbehövligt rättsligt ramverk för militärens roll i kampen mot den organiserade brottsligheten. Lagen har mötts av kraftig kritik från såväl FN som delar av oppositionen, nationella ombudsmannen för mänskliga rättigheter och civilsamhällesorganisationer. Kritikerna menar att lagen riskerar att cementera en säkerhetsmodell som inte har visat sig fungera, utan att i tillräckligt hög utsträckning stärka de civila säkerhetsstyrkornas och rättsväsendets kapacitet. Vidare finns farhågor om att lagen kan komma att minska den civila översynen av militära operationer och ytterligare urholka ansvarsutkrävandet i samband med dem. Strategin att tillfångata ledarna för kartellerna har varit framgångsrik men har också lett till skapandet av nya, ofta mer våldsamma grupper, liksom till blodiga revirstrider dem emellan.
Militärens insatser har dessutom lett till ett stort antal döda och försvunna, inklusive inom deras egna led.
Den nationella ombudsmannen har mandat att ta emot anmälningar om övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, att göra självständiga utredningar och att utifrån dessa komma med
rekommendationer. Ombudsmannen har successivt visat prov på sitt
oberoende gentemot regeringen, vilket också har erkänts internationellt. Det återstår dock att se hur stor betydelse dess rekommendationer får i
praktiken. Ett nationellt program för mänskliga rättigheter för 2014–2018 har antagits, liksom lokala motsvarigheter i tretton av 32 delstater. Nätverket av lokala ombudsmän i delstaterna och huvudstaden varierar betydande såväl i kvalitet, resurstilldelning och oberoende; liksom i graden av interaktion med civilsamhället.
Korruption förekommer i flera delar av det mexikanska samhället. Mexiko hamnar på delad plats 135 av 180 länder i Transparency Internationals index över upplevd korruption för 2017, långt efter övriga OECD länder. Enligt International Crisis Group har elva delstatsguvernörer utretts för korruption sedan 2010. Den organiserade brottslighetens infiltration av myndigheter, framförallt på lokal- men också på delstats- och federal nivå, liksom den omfattande korruptionen inom polis och rättsväsende, underminerar allmänhetens förtroende och är centrala orsaker till den omfattande straffriheten.
I enlighet med antikorruptionslagstiftningen som infördes 2016 ska en från regeringen oberoende åklagare för korruptionsbrott inrättas. Vidare ska offentliga tjänstemän på lokal, delstats- och federal nivå redogöra för sina tillgångar och möjliga intressekonflikter. Det sistnämnda kravet begränsades dock med hänsyn till offentliganställdas privatliv. Implementeringen av det nationella antikorruptionssystemet går långsamt och flera av nyckelposterna är ännu inte tillsatta. Presidenten faller inte under dess jurisdiktion.
Frivilligorganisationer motsätter sig att den särskilde korruptionsåklagaren ska lyda under riksåklagaren.
Media, civilsamhällesorganisationer och internationella organisationer bidrar till att uppmärksamma när lagarna inte efterlevs men utsätts inte sällan för smutskastningskampanjer liksom för hot och våld. Det har förekommit att domare som utrett organiserad brottslighet har blivit mördade.
Rättssäkerhet
Domstolarna i Mexiko är formellt sätt oberoende. Rättssäkerheten begränsas dock av överbelastning, bristande kapacitet, korruption och påtryckningar från såväl myndigheter som organiserad brottslighet. Mexiko placeras på plats 92 av 113 länder på World Justice Projects rättsstatsindex 2017, vilket får betraktas som lågt jämfört med andra länder på samma utvecklingsnivå.
Det mexikanska rättsväsendet erbjuder möjlighet till såväl överprövning som till att få ett offentligt biträde. Biträdena är dock ofta både överbelastade och underbetalda. Vissa grupper löper större risk att diskrimineras under
rättsprocesser, bland annat kvinnor, urfolk, hbtq-personer och personer som lever i fattigdom. Enligt Human Rights Watch finns ett betydande antal
oskyldigt dömda, efter att bekännelser framtvingats genom tortyr använts
som bevis. Knappt 60 procent av de intagna i landets fängelser har upplevt någon typ av våld i samband med frihetsberövande, enligt den nationella statistikmyndigheten. Den rättsreform som genomförts i hela landet under 2016 är tänkt att råda bot på detta, genom att muntliga rättegångar ersätter det tidigare skriftliga förfarandet och att ökad vikt ges åt teknisk bevisföring.
Reformen innebär också viktiga framsteg då rättsprocessen förenklats och oskyldighetspresumtion införts.
Straffrihet och ansvarsutkrävande
Straffriheten för vissa brott är i det närmaste total. Enligt officiella siffror är straffrihetsnivån 98 procent för mord, vilket enligt det globala
straffrihetsindexet utgör den högsta nivån i Latinamerika. Den
Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter drog efter sitt besök 2016 slutsatsen att de stora utmaningarna vad gäller mänskliga
rättigheter i Mexiko, trots överlag tillfredsställande lagstiftning, beror på den systematiska bristen på ansvarsutkrävande. Ett viktigt steg för att säkerställa ansvarsutkrävande för militären är en reform från 2014, som fastställer att brott mot civila som begås av militär ska utredas i civila domstolar. Parallellt med straffriheten råder en praxis av ”överbestraffning”, där relativt hårda straff utdöms för ringa brott. Detta är en av förklaringarna till
överbeläggningen i fängelserna. Inte minst avtjänar många kvinnor långa fängelsestraff för mindre narkotikabrott.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Mexiko är en federal republik med 32 delstater, inklusive huvudstaden Mexiko City. Presidenten är både statschef och regeringschef och väljs i allmänna val för en mandatperiod på sex år.
Delstaterna leds av guvernörer, med en mandatperiod om sex år. Delstaterna har egna konstitutioner och rättsväsenden och har formellt långtgående självstyre. I praktiken har den federala presidentmakten dock utövat stark kontroll, inte minst då delstaternas skatteuttag är mycket begränsat. Sedan Partido Revolucionario Institutional (PRI), som varit regeringsbärande parti under större delen av 1900-talet, förlorade makten till högerpartiet Partido Acción Nacional (PAN), år 2000 har delstaternas oberoende stärkts. Detta har
samtidigt lett till att det har blivit svårare för centralmakten att stävja kränkningar av de mänskliga rättigheterna på delstatsnivå.
Den lagstiftande kongressen består av två kamrar: senaten och
deputeradekammaren. Senatens 128 ledamöter väljs med sex års mandat, medan deputeradekammarens 500 ledamöter väljs var tredje år. Kongressen har sedan maktskiftet 2000 fått en starkare röst och bedöms vara relativt oberoende. Politiskt ansvarsutkrävande, det vill säga att politiker avgår till följd av att ha ertappats med oegentligheter, har hittills varit sällsynt, även efter omfattande kritik från allmänheten.
Som ett led i den politiska reformen inrättades en federal valdomstol. Det tidigare valinstitutet ersattes av ett nationellt organ som har befogenhet att överse de lokala valinstituten vilka, på grund av sina nära länkar till
delstatsregeringarna, inte alltid har uppfattats som oberoende. Det återstår att se vilka effekter detta kommer att ha i praktiken, inte minst då anklagelser om valfusk utreds först i efterhand och har begränsat inflytande på resultatet.
Det råder ingen formell skillnad mellan kvinnors och mäns valbarhet men få kvinnor har en framskjuten plats i mexikansk politik. Av regeringens 18 ministrar är tre kvinnor. I och med den politiska reformen 2014 infördes ett regelverk för att garantera jämställda nomineringar av kandidater till
kongressen. På federal nivå år 2017 utgjorde kvinnor knappt 32 procent i deputeradekammaren och knappt 40 procent i senaten. På delstatsnivå är endast en av 32 guvernörer kvinna och drygt fem procent av alla
borgmästare är kvinnor.
Misstroendet mot politikerna är mycket omfattande. I presidentvalet 2012 var valdeltagandet cirka 62 procent. I lokal- och delstatsvalen 2016 var deltagandet i genomsnitt cirka 55 procent, medan knappt 28 procent deltog för att välja de representanter som skulle utarbeta Mexico Citys konstitution.
Enligt Latinobarometro är endast 18 procent av mexikanerna mycket eller någorlunda nöjda med demokratin. En nyordning är att oberoende
kandidater nu tillåts ställa upp som kandidater i val. I lokal- och delstatsvalen 2015 blev den förste oberoende kandidaten vald till guvernör i Nuevo León och i presidentvalet 2018 ställer oberoende kandidater upp.
Det finns nationella institut för att skydda olika urfolksspråk liksom för att utveckla, främja och bevara urfolksamhällen. Det finns däremot inga kvoter
för att öka urfolks deltagande i de nationella lagstiftande församlingarna och tillförlitlig statistik angående detta saknas.
Under 2017 har nio borgmästare mördats och de senaste tio åren har över hundra sittande och före detta borgmästare mördats. Det politiska våldet tenderar att öka under valrörelser.
Det civila samhällets utrymme
I många delar av landet – inte minst i huvudstaden - finns ett stort antal aktiva och självständiga civilsamhällesorganisationer, inklusive flera som arbetar med frågor som rör respekten för de mänskliga rättigheterna.
Tillsammans med starka, ofta oberoende, akademiska institutioner utgör detta ett viktigt bidrag till den demokratiska kulturen i Mexiko.
Samtidigt förekommer hot och smutskastningskampanjer, liksom
godtyckliga frihetsberövanden. Från juni 2012 till maj 2015 rapporterades enligt den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter över 900 övergrepp mot människorättsförsvarare. Aktivister och urfolk som motsätter sig eller kräver ökat inflytande över större infrastrukturprojekt, liksom de som försvarar kvinnors rättigheter, är särskilt utsatta. Regeringen har av internationella observatörer uppmanats att tydligare uttrycka sitt stöd för människorättsförsvararnas arbete och ta avstånd för hot och våld mot dem.
Det finns flera fora för dialog mellan myndigheter och
civilsamhällesorganisationer, i samband med utarbetandet av lagstiftning som har bäring på mänskliga rättigheter. Många av organisationerna upplever dock att deras synpunkter inte tas i beaktande i tillräckligt hög utsträckning.
Inom ramen för den federala skyddsmekanism som infördes 2012 för att stävja hot och våld mot människorättsförsvarare och journalister har knappt 480 människorättsförsvarare erbjudits skydd. Det föreligger fortsatt stora utmaningar i genomförandet. Enligt en rapport från inrikesministeriet var myndighetsrepresentanter ansvariga för drygt 35 procent av de totalt 216 övergrepp mot människorättsförsvarare som rapporterades till mekanismen mellan oktober 2012 och december 2017. FN:s specialrapportör om
situationen för människorättsförsvarare, som i januari 2017 besökte Mexiko, betonade särskilt vikten av ansvarsutkrävande liksom att utgå från en bred definition av människorättsförsvarare.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Säkerhetssituationen i Mexiko präglas av mycket höga våldsnivåer. Enligt officiella siffror mördades drygt 200 000 människor mellan 2007 och 2016.
Under 2017 mördades 29 168 personer, vilket gör det till det våldsammaste året sedan statistik började föras år 1997. Personer som lever i fattigdom, migranter och urfolk löper större risk att drabbas. Ofta är det den
organiserade brottsligheten som är förövare, men inblandning av officiella företrädare på olika nivåer förekommer.
Människorättsorganisationer och internationella observatörer rapporterar om utbredd användning av tortyr, i syfte att få fram information och
erkännanden av misstänkta brottslingar. Människorättsombudsmannen har tagit emot cirka 9 200 anmälningar om tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling mellan 2006 och 2015. Hittills har bara femton fall lett till fällande domar. Statistiken gäller enbart federal polis och militär och inkluderar inte delstatlig eller lokal polis, som enligt Amnesty International uppskattas begå flertalet av brotten och där uppgifterna ofta är bristfälliga.
Ett viktigt framsteg under 2017 var att en lag mot användandet av tortyr kunde antas. Lagen inför ett absolut förbud mot tortyr, underkänner erkännanden som uppnås genom tortyr och upprättar ett nationellt register för fall av tortyr. Lagen svarar upp mot de viktigaste internationella
rekommendationerna på området.
Kvinnor löper särskilt stor risk att utsättas för sexuella övergrepp som en form av tortyr. Av 100 vittnesmål från kvinnor som satt i federala fängelser uppgav samtliga att de utsatts för psykiskt och verbalt våld; 97 kvinnor uppgav att de utsatts för fysiskt våld och 72 kvinnor för sexuellt våld, enligt FN.
FN:s specialrapportör om utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar uttryckte efter sitt besök i Mexiko 2014 oro över att ”extremt våldsamma övergrepp mot rätten till liv fortsatt äger rum på oacceptabla nivåer”. Fallen av kriminella grupper som dödar sina motståndare eller civilbefolkning som kommer i deras väg – i vissa fall med myndigheternas
goda minne – är många. Det förekommer uppgifter om utomrättsliga avrättningar där polis eller militär är förövare.
Situationen för intagna i fängelser är svår, inte minst på delstatsnivå. Många är överbelagda och de sanitära förhållandena är bristfälliga. Risken att bli utsatt för våld är hög och förekomst av sexuella övergrepp har rapporterats.
Enligt ombudsmannen kontrollerar den organiserade brottsligheten 60 procent av fängelserna. De större fångupproren som ägt rum beror ofta på stridigheter mellan rivaliserande grupper av organiserad brottslighet. I februari 2016 dödades 49 fångar i en sådan sammandrabbning i fängelset Topo Chico i Nuevo León. Det förekommer också flera fall där personal har hjälpt fångar att fly.
Prostitutionen är utbredd i landet. Uppskattningsvis en halv miljon kvinnor befinner sig i prostitution, varav många är minderåriga. Den utbredda fattigdomen utgör en viktig orsak till att framförallt kvinnor och flickor utnyttjas för prostitution. I Mexico City har regeringen föreslagit att prostitution ska legaliseras. Människohandel, inte minst av minderåriga, utgör en lukrativ industri för den organiserade brottsligheten. Enligt vissa bedömare är Mexiko det femte landet i världen vad gäller antalet fall av människohandel.
Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i både fredstid och i krig 2005, då kongressen enhälligt beslutade att ersätta dödsstraff med fängelsestraff på 30 till 60 år.
Den sista dödsdomen verkställdes 1961 (för civila fall redan 1937).
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det mexikanska rättsväsendet medger fängsligt förvar i förebyggande syfte (så kallat arraigo), vilket innebär att personer som misstänks för brott kan frihetsberövas under tiden en brottsutredning pågår i upp till 80 dagar utan prövning av domstol. Enligt FN utgjorde personerna som var fängslade i förebyggande syfte i genomsnitt drygt 40 procent av de intagna som var misstänkta för brott under delstatlig jurisdiktion, medan de i flera delstater var uppemot två tredjedelar. Förfarandet har ifrågasatts av såväl Mexikos riksåklagare som FN och människorättsorganisationer, då det riskerar leda till godtyckliga frihetsberövanden.
FN:s arbetsgrupp för godtyckliga frihetsberövanden (WGAD) har under de senaste två åren uppmanat den mexikanska staten att omedelbart frige fem människorättsförsvarare och säkerställa kompensation och medicinsk vård för dessa. Tre av dem är fortsatt fängslade.
Försvinnanden utgör en stor utmaning i Mexiko, enligt såväl FN som den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Enligt den mexikanska regeringens officiella siffror fanns det i slutet av 2017 totalt 34 656 personer som inte kunde lokaliseras i landet. I denna siffra döljer sig såväl de som utsatts för påtvingade försvinnanden (där
myndighetsrepresentanter utgör förövare), ofrivilliga försvinnanden (där kriminella grupper står bakom) liksom personer som kan ha avvikit frivilligt.
Det bedöms finnas ett stort mörkertal då anhöriga ofta inte rapporterar på grund av misstro mot myndigheternas förmåga att agera, liksom av rädsla för att utsättas för hot och repressalier.
I september 2014 försvann 43 lärarstudenter från Ayotzinapa. Fallet har ytterligare aktualiserat problematiken med försvinnanden, inte minst vad gäller länkar mellan kriminella grupper och myndighetspersoner liksom åklagarväsendets bristande oberoende. Drygt tre år efter deras försvinnanden och efter stor såväl nationell som internationell uppmärksamhet har det inte kunnat klargöras vad som hände studenterna. I eftersökningarna har ett stort antal kvarlevor av andra människor identifierats i delstaten Guerrero.
Den stora uppmärksamheten har också fått andra anhöriga att våga träda fram. Många av dessa har tagit saken i egna händer och själva, inte sällan under hot, påbörjat eftersökningar. Detta har också lett till påträffandet av ett stort antal irreguljära gravar i andra delar av landet. I delstaten Veracruz har mer än 300 massgravar kunnat identifieras. I samröre med en grupp av organiserad brottslighet misstänks delstatspolisen där ha varit direkt
inblandad i påtvingade försvinnanden av personer som misstänktes tillhöra en av de konkurrerande grupperna av organiserad brottslighet.
Försvinnandena drabbade också oskyldiga civila, främst unga och från fattiga områden.
Riktlinjer för att genomföra utredningar av försvinnanden har utarbetats och en särskild åklagare för försvunna personer har inrättats. Ett viktigt framsteg var den lag för att motverka ofrivilliga försvinnanden som antogs 2017. De
anhöriga som engagerade sig i utformningen av lagen betonade framförallt vikten av ett effektivt nationellt eftersökningssystem.
Yttrande-, press och informationsfrihet, inklusive på internet I Mexiko finns ett mycket stort antal tidningar, tidskrifter, tv- och
radiokanaler. I många delar av landet finns en fri och professionell press, ofta med fokus på mångsidig debatt och undersökande journalistik. Det finns också nationell lagstiftning på plats för att garantera yttrande- och tryckfrihet. Trots det betraktas Mexiko av människorättsorganisationer som ett av världens farligaste länder att arbeta i som journalist. I Freedom House ranking av yttrandefrihet har Mexiko sedan 2011 klassats som ”ofritt”.
Reportrar utan gränser placerar Mexiko på plats 147 av 180 undersökta länder i sitt pressfrihetsindex för 2017.
Sedan år 2000 har 130 journalister mördats och över 20 försvunnit. År 2017 mördades 11 journalister. Enligt Committee to Protect Journalists är det särskilt riskabelt att rapportera om organiserad brottslighet och korruption.
Hotbilden har fört med sig en utbredd självcensur.
Myndighetsrepresentanter beräknas stå bakom drygt 37 procent av övergrepp mot journalister, enligt officiella siffror.
Censur förekommer inte och de flesta medier är privatägda. Ägandet är pluralistiskt på tidningssidan. Två företag (TV Azteca och Televisa), som båda står nära regeringspartiet PRI, har traditionellt dominerat tv-industrin även om detta har luckrats upp i och med satellit-tv och sändningar över internet.
Enligt FN är nivåerna på den offentligt finansierade reklamen bland de högsta i världen. Då offentligt finansierade annonser utgör en central inkomstkälla undviker många medier, framförallt på lokal och delstatsnivå, att uttrycka sig kritiskt om makthavarna. Högsta domstolen har ålagt
regeringen att lagstifta för att begränsa den offentligt finansierade reklamen.
Ärekränkning och förtal är brottsligt i tio delstater och åberopas inte sällan även om det finns belägg för uppgifterna som publicerats. Detta uppfattas av många journalister som ett sätt att censurera dem.
Det faktum att journalister, människorättsförsvarare och
civilsamhällesrepresentanter i hög utsträckning använder sig av sociala medier har lett till att huvuddelen av hoten och attackerna mot dessa nu sker digitalt. Kvinnliga journalister och människorättsförsvarare är särskilt utsatta
för könsrelaterade och sexualiserade hot, liksom trakasserier på nätet som inte sällan riktar sig mot deras familjemedlemmar.
Tillgången till internet begränsas inte även om tillgången varierar mellan stad och landsbygd. Den federala lagen som reglerar telekommunikation antogs 2014 och ålägger privata internetföretag att spara data och lämna ut dessa på myndigheternas begäran. 2017 uppdagades att journalister, aktivister och internationella experter avlyssnats genom mjukvaruprogrammet Pegagus som bara säljs till statliga aktörer. De som utsatts kräver att en oberoende
utredning ska genomföras.
Rätten att få ta del av allmänna handlingar ska säkerställas av det nationella institutet för transparens, informationstillgänglighet och skydd av
personuppgifter. Freedom House liksom många journalister vittnar dock om praktiska svårigheter med och långa processer för att få ut begärda
handlingar. Lagen för intern säkerhet har också kritiserats i detta avseende, då information som genereras i samband med dess tillämpning per definition ska klassas som en nationell säkerhetsangelägenhet och därmed
hemligstämplas.
År 2012 infördes federal jurisdiktion och en särskild åklagare för brott mot journalister, i syfte att undvika de ibland mindre oberoende delstatliga domstolarna. Straffriheten är dock fortsatt betydande.
Inom ramen för den federala skyddsmekanismen som samtidigt infördes har 380 journalister erbjudits skydd. Det finns dock brister i hur mekanismen fungerar, bland annat vad gäller avsaknad av länkar till rättsväsendet samt att det är lokal- och delstatspolis, som i vissa fall kan ha varit inblandade i eller haft överseende med övergrepp, som ansvarar för att erbjuda skydd. De amerikanska staternas organisations (OAS) och FN:s respektive
specialrapportörer för yttrandefrihet, som i december 2017 besökte Mexiko, underströk särskilt vikten av att avsätta ytterligare resurser för att skydda journalister.
Rätten till mötes- och föreningsfrihet
Det finns få uppgifter om systematiska kränkningar av mötes- och
föreningsfriheten på federal nivå, men det förekommer att demonstranter har mötts av övervåld och godtyckliga frihetsberövanden. Nio människor
miste livet och ett hundratal skadades när polis utrymde en av de motorvägar som lärarfacket blockerade i Nochixtlán, i protest mot en utbildningsreform under 2016.
Religions- och övertygelsefrihet
Den mexikanska grundlagen förbjuder diskriminering på grund av religiös övertygelse och slår fast separationen mellan stat och kyrka, vilket i huvudsak respekteras. I samband med stora demonstrationer som ägde rum 2016 för att försvara den heterosexuella familjebildningen, som svar på ett förslag att samkönade äktenskap skulle tillåtas i hela landet, kritiserades kyrkan för att blanda sig i politiken på ett sätt som går emot Mexikos sekulära politiska tradition.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor
Diskriminering i arbetslivet är förbjuden i lag. Mexiko har ratificerat sju av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta kärnkonventioner, med undantag för nr. 98, om förenings- och förhandlingsfrihet. I praktiken förekommer skillnader i arbetslivet liksom i samhället i stort, oftast på grundval av social härkomst och etnicitet. Andelen kvinnor som deltar på arbetsmarknaden har ökat men ett stort gap kvarstår i förhållande till männen.
Den officiella arbetslösheten, som motsvarade 3.4 procent 2017, är enligt bedömare kraftigt underskattad. Enligt statistikmyndigheten INEGI sysselsätter den informella sektorn runt 60 procent av arbetskraften och utgör enligt OECD 30 procent av BNP. Arbete i den informella sektorn innebär ofta låg inkomst liksom osäkra och dåliga arbetsvillkor.
Minimilönen är för närvarande 80 pesos (knappt 35 svenska kronor) om dagen, vilket är bland de lägsta i Latinamerika och långt ifrån tillräckligt för en dräglig levnadsstandard. En industriarbetare kan tjäna 3–4 gånger
minimilönen. Långa arbetsdagar är vanliga och arbetsveckan omfattar oftast sex dagar.
De cirka två miljoner så kallade Jornaleros, som tillsammans med sina familjer försörjer sig på säsongsarbete i jordbruket, lever under särskilt ohälsosamma
och osäkra förhållanden. En annan särskilt utsatt grupp är arbetskraften i tillverknings- och exportindustrin på gränsen mot USA, så kallade
Maquiladoras. De många kvinnor som arbetar som hushållshjälp inom den informella sektorn och ofta bor på sina arbetsplatser, är särskilt beroende av sina arbetsgivares välvilja.
Rätten att organisera sig fackligt är inskriven i konstitutionen. Cirka tre miljoner mexikaner är fackanslutna. Oberoende fackförbund tillåts dock inte alltid delta i förhandlingar och arbetare som försöker bilda oberoende fackföreningar kan riskera att förlora jobbet. Många fackföreningar är snarare intressegrupper som företräder och finansieras av representanter för politiska särintressen. Den tidigare ledaren för det största lärarfackförbundet (SNTE) fick efter en politisk uppgörelse inför presidentvalet 2018 sitt fängelsestraff för pengatvätt och organiserad brottslighet omvandlat till husarrest. Det förekommer också användning av kontroversiella metoder, däribland långvariga vägblockader, vandalisering av fordon och infrastruktur, blockader av skolor under långa perioder, samt offentlig bestraffning av strejkbrytare, inte minst av lärarfackförbundet CNTE.
Stärkandet av respekten för mänskliga rättigheter i den privata sektorn ingår som en del av det nationella programmet för mänskliga rättigheter. Mexiko har inlett en process för att utveckla en nationell handlingsplan baserat på FN:s riktlinjer.
Rätten till bästa uppnåeliga fysiska och mentala hälsa
Utgifter för hälsovård utgör knappt sex procent av Mexikos BNP, vilket är lägst bland OECD-länderna. Ett försäkringssystem för den del av
befolkningen som inte har tillgång till sjukvård genom sin anställning infördes 2003 (Seguro Popular). I teorin omfattas därmed nästan hela befolkningen av sjukförsäkringar. Den faktiska tillgången till hälsovård begränsas dock av en omfattande byråkrati. Kvaliteten varierar också i hög grad mellan offentlig och privat vård.
Den genomsnittliga livslängden är enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) 79 år för kvinnor och 74 år för män. För år 2016 uppgick mödradödligheten till 38 per 100 000 födslar och barnadödligheten uppgick till 11 per 1 000 födslar enligt Unicef.
Abortlagarna är generellt mycket restriktiva. Flera delstater har inkluderat rätten till liv från befruktningen i sina författningar. Högsta domstolen har fastställt våldtäktsoffers rätt att beviljas abort i hela landet men detta följs inte alltid i praktiken på delstatsnivå. I huvudstaden är abort sedan 2017 lagligt fram till tolv veckors graviditet. Det finns inga officiella siffror på antalet illegala aborter men uppskattningar visar på upp till 800 000 årligen trots att det i vissa fall kan leda till långa fängelsestraff. Vid komplikationer kan det vara svårt att få den hjälp som behövs. I vissa delstater där abort är olagligt har det förekommit fall där kvinnor som har fått missfall åtalats för illegalt abortförsök och dömts till långa fängelsestraff. Även om
preventivmedel är lagligt uppskattas över hälften av alla graviditeter vara oönskade, vilket bland annat beror på fattigdom och på bristande sex- och samlevnadsundervisning. 2015 hade nästan åtta procent av kvinnor mellan 12 och 19 år fött barn.
Rätten till utbildning
Grundutbildningen på nio år med skolstart vid sex års ålder är obligatorisk och ska vara tillgänglig för alla utan avgifter. Enligt Unicef gick 96,2 procent av barn i åldrarna 6–14 i skolan år 2015. År 2016 gick fyra miljoner barn inte i skolan och 600 000 barn befann sig i riskzonen för att lämna skolan.
Trots att Mexiko är ett av de OECD-länder som lägger mest pengar på utbildning (drygt fem procent av BNP) är utbildningsnivån låg i förhållande till jämförbara länder. Framförallt kvaliteten i det offentliga
utbildningssystemet släpar efter. Runt hälften av eleverna i sjätte klass har bristande läskunnighet. Reformering av utbildningsväsendet utgör en viktig del av presidentens reformpaket.
Analfabetismen uppgick enligt Världsbanken till 5,5 procent av befolkningen 2015 och är i huvudsak koncentrerad till landsbygden i de södra delarna av landet där andelen personer som tillhör urfolk är högre. Undervisning sker på spanska, trots att många barn bara har ett annat modersmål. Samtidigt utgör behärskande av spanska en förutsättning för utveckling och integrering i samhället.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet Mexiko är ett OECD-land, världens femtonde största ekonomi och
definieras som ett medelinkomstland. Den ekonomiska inkomstfördelningen
är dock mycket ojämn och stora skillnader finns mellan stad och landsbygd och mellan nord och syd. Urfolken är den enskilda grupp som är mest utsatt.
Även det faktum att skattesystemet inte har någon väsentligt omfördelande aspekt spelar in.
Mexiko rankas på plats 77 av 188 i UNDP:s index för mänsklig utveckling 2016 vilket är lägst av OECD-länderna, och landet har störst inkomstklyftor inom OECD.
Enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika (CEPAL) äger de tio rikaste procenten två tredjedelar av landets tillgångar. Knappt 40 procent av befolkningen kan enligt officiella siffror sägas vara medelklass medan 43,6 procent lever i fattigdom och 7,6 procent i extrem fattigdom. Många
människor lever med begränsad tillgång till boende, hälsovård och rinnande vatten.
De fattigdomsreducerande programmen har utökats under senare år.
Dessa fokuserar snarare på utdelning av förnödenheter, än på att ge verktyg för att ta sig ur fattigdomen, vilket många bedömare menar cementerar situationen. Samtliga politiska partier säger sig vilja reformera det dyra och ineffektiva systemet.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Även om mexikansk lag stadgar jämställdhet mellan könen har kvinnor betydligt mindre inflytande än män. 78 procent av kvinnorna i den formella sektorn arbetar inom hälsa och utbildning. Sju procent av styrelseledamöter i mexikanska bolag är kvinnor. För kvinnor som har en formell anställning bekostas tolv veckors föräldraledighet av socialförsäkringssystemet. Det är vanligt förekommande att gravida diskrimineras, till exempel genom krav på graviditetstest som villkor för anställning.
Mot bakgrund av de höga våldsnivåerna kan det könsbaserade våldet jämföras med länder som befinner sig i konflikt. Enligt ansvarig myndighet (La Comisión Ejecutiva de Atención a Víctimas) begicks cirka 600 000 sexualbrott årligen 2010–2015. Två tredjedelar av kvinnor över 15 år säger sig ha upplevt någon form av emotionellt, ekonomiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Våld i
nära relationer är det vanligast förekommande. Handel med flickor och kvinnor förekommer. Kvinnor som tillhör urfolk är ofta utsatta för dubbel diskriminering, både på grund av sitt kön och sin etnicitet.
Trots att det finns en särskild åklagare för våld mot kvinnor, liksom särskilda rättscentra som samlar olika typer av stöd under samma tak, är skyddet för kvinnliga brottsoffer bristfälligt. Få brott utreds och än färre leder till fällande domar. Den federala lagen kriminaliserar våldtäkt, inklusive i hemmet, och påbjuder straff upp till 20 år i fängelse. Människorätts- organisationer anklagar myndigheterna för att inte ta anmälningar på allvar och att stigmatisera offren. I vissa stater blir förövaren frikänd om denne gifter sig med offret.
De mycket höga nivåerna av könsrelaterat våld med dödlig utgång mot flickor och kvinnor i vissa delstater, så kallade feminicidios, har fått kommuner i tretton delstater att deklarera och över tjugo att ansöka om särskilda så kallade alertas de genero, som innebär en samordning av federala, delstatliga och lokala ansträngningar för att försöka stävja detta. Enligt officiell statistik mördades drygt 2 500 kvinnor under 2017. Fattigdom, en normalisering av våldet, liksom en allmänt nedsättande attityd gentemot kvinnor i samhället bedöms utgöra grogrund för denna situation jämte korruptionen och ineffektiviteten inom polis och rättsväsende.
Barnets rättigheter
Mycket återstår att göra för att situationen för flertalet mexikanska barn ska vara tillfredsställande. Enligt Unicef uppskattades drygt 20 miljoner barn och ungdomar leva i fattigdom 2014, varav 4,6 miljoner i extrem fattigdom. Den lagstadgade minimiåldern för arbete är tolv år. Cirka 4 procent av barnen i åldrarna 5–14 arbetade år 2016 enligt UNDP, i huvudsak inom den informella sektorn. Det uppskattas också finns en stor mängd gatubarn, dock oklart hur många. Barnsexturism förekommer, inte minst i turiststaden Cancún. Nästan en fjärdedel av alla flickor gifter sig innan de fyller 18. Den organiserade brottslighetens rekrytering av barn och ungdomar ökar.
Det nationella systemet för familjeutveckling ansvarar för att erbjuda utsatta barn och familjer hjälp. Förutom ekonomiska bidrag driver de också
barnhem, men praktiska krav som att ha tillgång till sitt födelsebevis begränsar tillgången för vissa. Civilsamhällesorganisationer och kyrkor
bedriver mer av en uppsökande verksamhet och driver också barnhem, inte minst för gatubarn.
År 2014 antogs en lag om barns och ungdomars rättigheter, som utgjorde ett viktigt steg för att förbättra villkoren för utsatta grupper, däribland
migranter, barn med funktionsnedsättning och barn som lever i fattigdom.
Barnaga är i princip förbjudet då det är förbjudet att använda våld mot eller kränka barns fysiska integritet. Samtidigt utgör så kallat derecho a corregir, det vill säga rätt att tillrättavisa barn i hemmet, en möjlig gråzon då det inte åtföljs av ett uttryckligt förbud mot barnaga motsvarande det som finns för offentliga institutioner.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Cirka elva procent av befolkningen beräknas tillhöra urfolk. I vissa delstater utgör de mellan en tredjedel och hälften av invånarna.
Urfolken har i princip rätt att utöva sin kultur och religion. Enligt
konstitutionen har ett urfolkssamhälle möjlighet att själva bestämma hur de ska lösa sina interna konflikter och välja sina egna representanter. Samtidigt ska deras självstyre vara underordnat andra lagar, inte minst när det gäller att slå vakt om kvinnors deltagande. I vissa fall har urfolkssamhällen på eget initiativ med viss framgång bildat medborgargarden för att undvika etablering av den organiserade brottsligheten.
Urfolk tillhör alltjämt de mest socialt och ekonomiskt marginaliserade. Det finns inget rättsligt ramverk för det protokoll (policy) för konsultationer med urfolk som regeringen antog 2013. Bristen på konsultationsprocesser har ibland lett till protester som i flera fall har besvarats med hot, våld och frihetsberövanden, inte minst när utvinnings- eller infrastrukturprojekt planeras på urfolks mark. Denna problematik stod i fokus för besöket i Mexiko i november 2017 av FN:s specialrapportör om urfolks rättigheter.
Urfolk löper också större risk att utsättas för brott liksom att diskrimineras under rättsprocessen. Organisationer som försvarar deras rättigheter är också särskilt utsatta. För att råda bot på detta har regeringen inrättat en särskild enhet under riksåklagarens kontor, ett nationellt register över tolkar liksom en särskild process för utredning av brott mot urfolk.
Hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Situationen för hbtq-personer har kontinuerligt förbättrats, men de utsätts alltjämt för diskriminering och våld. Mellan oktober 2016 och september 2017 uppges 56 transpersoner ha mördats. Mörkertalet bedöms vara stort och straffriheten utbredd.
Mexico Citys lagstiftande församling antog 2009 som första stad i
Latinamerika en lag till förmån för samkönade äktenskap. Efter att högsta domstolen i ett utslag 2015 fastslog att samkönade äktenskap skulle vara lagligt i hela landet, tillåter numera tio delstater samkönade äktenskap. Den konstitutionella reform för att garantera detta som president Peña Nieto föreslog i maj 2016 stoppades i kongressen efter stora protester.
Presidentens förslag innefattade även att gifta samkönade par skulle ges rätt att adoptera, att ärva varandra samt att kunna samförsäkras.
Flyktingars och migranters rättigheter
Mexiko utgör såväl ursprungsland som transitland och i allt högre utsträckning också slutdestination för flyktingar och migranter. Drygt 400 000 irreguljära migranter uppges korsa Mexikos södra gräns varje år.
Majoriteten kommer från El Salvador, Guatemala och Honduras. På senare tid har också antalet personer från Afrika och Haiti som försöker ta sig genom Mexiko till USA ökat.
Som ett led i ansträngningarna för att minska migrationsflödet genom Mexiko till USA infördes programmet Frontera Sur 2014, som innebar en uppstramning av migrationspolitiken. Detta har fått migranter att söka andra, ofta farligare vägar, men har inte stoppat migrationsflödet eller stärkt
migranternas rättigheter – vilket var en uttalad målsättning med programmet.
Ensamkommande barn är särskilt utsatta. Mexiko har åtagit sig att erbjuda alternativ till förvar för dessa, exempelvis att barn inte ska hållas inlåsta eller bo tillsammans med vuxna, men det kan komma att ta tid innan initiativet är fullt genomfört.
Människosmuggling utgör en av de huvudsakliga inkomstkällorna för den organiserade brottsligheten. Migranternas utsatthet utnyttjas för att pressa dem på pengar. Ofta tvingas de föra med sig narkotika. Kvinnliga irreguljära migranter löper större risk att utsättas för människohandel och sexuellt våld.
Även myndighetspersoner rapporteras utsätta migranter för övergrepp.
Ansökningarna om och beviljanden av asyl har ökat markant, vilket ställer nya krav på mottagandet i Mexiko. Av de drygt 14 500 personer som ansökte om asyl i Mexiko 2017 - den högsta siffran någonsin - slutfördes
behandlingen av knappt 4 500 fall. Av dessa beviljades drygt 40 procent asyl, en lika stor andel avslogs medan 20 procent fick komplementärt skydd. Den mexikanska kommissionen för flyktinghjälps begränsade resurser är en betydande orsak till det stora antalet påbörjade men inte slutförda
asylutredningar. Många migranter ansöker också om asyl i Mexiko medan de väntar på en möjlighet att ta sig vidare in till USA. Enligt Amnesty International skulle upp till hälften av den betydligt större gruppen irreguljära migranter kunna uppfylla kraven för asyl men få känner till denna möjlighet. Amnesty International menar också att Mexiko bryter mot principen att inte deportera personer som riskerar förföljelse eller allvarliga kräkningar av de mänskliga rättigheterna i sitt hemland.
Antalet deporteringar av mexikanska irreguljära migranter i USA har inte ökat under 2017. Med anledning av debatten i USA om huruvida de flera hundra tusen studenter som kommit till USA som barn (så kallade dreamers) kommer att få stanna i landet förbereder myndigheterna i Mexiko sig på hur de på bästa sätt ska kunna ta emot de som kan komma att återvända.
Antalet internflyktingar har ökat kraftigt de senaste åren till följd av det upptrappade våldet mellan militär och organiserad brottslighet liksom mellan grupper av organiserad brottslighet. I slutet av 2016 uppskattades det finnas cirka 310 000 enligt The Internal Displacement Monitoring Centre medan den nationella människorättsombudsmannen i en rapport uppskattade siffran till drygt 35 000.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) finns cirka tio miljoner personer med funktionsnedsättning i Mexiko. Överlag finns stora brister i
tillgänglighet i den offentliga miljön, både fysiskt och vad gäller tillgång till utbildning. Språkbruket i officiella texter har kritiserats för den fortsatta användningen av benämningar som ”invalider” eller ”mindre värda”.
Personer med psykisk sjukdom placeras inte sällan på undermåliga institutioner där patienter riskerar att utsättas för övergrepp. Det
förekommer fall där kvinnor med psykosociala funktionsnedsättningar har
pressats att sterilisera sig. År 2014 antogs två nationella program för att stärka skyddet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, bland annat med fokus på möjligheten att förvärvsarbeta. Möjligheten att få specialundervisning i skolan har förbättrats.
VII. Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Mexiko
Ett tjugotal FN-organisationer finns på plats i den mexikanska huvudstaden.
Enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har arbetsrelationen till såväl den federala regeringen som olika delstatsregeringar successivt förbättrats.
EU och Mexiko har regelbundna och konstruktiva dialoger om mänskliga rättigheter som även inkluderar det civila samhället. EU har antagit en strategi för arbetet med mänskliga rättigheter 2016–2020 som fokuserar på tortyr, påtvingade försvinnanden, människorättsförsvarare och journalister, företag och mänskliga rättigheter liksom kvinnors, barns, urfolks och migranters rättigheter. Sverige har sedan 2016 lett arbetet med journalister och människorättsförsvarare. EU är en av de största givarna på området och har en löpande dialog med civilsamhällesorganisationerna. Inom ramen för den pågående uppdateringen av det globala avtalet mellan EU och Mexiko kommer klausulen om demokrati och mänskliga rättigheter att ses över.
Sverige arbetar aktivt med de mänskliga rättigheterna i Mexiko genom såväl EU och de nordiska länderna, som med andra likasinnade länder. En nära dialog förs också med FN-organ och det civila samhället. Mexiko får del av svenska biståndsmedel genom Kristna fredsrörelsen, som i samarbete med den lokala organisationen Fray Bartolomé de las Casas medföljer
människorättsförsvarare i delstaten Chiapas.
Mexiko är invalt i FN:s MR-råd i Geneve för perioden 2018–2020. I den senaste granskningen av Mexiko i FN:s universella granskningsmekanism (UPR) vid FN:s råd för mänskliga rättigheter gav Sverige rekommendationer som bland annat berörde utredningar av anklagelser om tortyr och
införandet av en mekanism för att skydda människorättsförsvarare, vilka samtliga accepterades av Mexiko. Nästa gång Mexiko granskas i UPR är i november 2018.
VIII. Ratificering av centrala konventioner om mänskliga rättigheter Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1981.
Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt och det tillhörande
protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 2002 respektive år 2007.
Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1981. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år 1975.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år 1981. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2002.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1986. Det tillhörande protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2005.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter ratificerades år 2002. Det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2002.
Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats.
Internationella konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter, International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families (ICRMW), ratificerades år 1999.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2007.
Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2007.
Internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år 2008.
1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) ratificerades år 2000. Det tillhörande protokollet ratificerades år 2000.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2005.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights (ACHR), ratificerades år 1981. Det tillhörande protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 1996. Det tillhörande protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 2007.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga och bestraffa tortyr, Inter- American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 1987.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga, bestraffa och eliminera våld mot kvinnor, Inter-American Convention on the Prevention, Punishment and Eradictation of Violence against Women, ratificerades år 1998.
Erkännande av Interamerikanska domstolens (IACHR) jurisdiktion, accepterades år 1998.
