Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets
bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Bolivia: situationen per den 31 december 2017
I. SAMMANFATTNING
Trots att Bolivia fortsatt har stora utmaningar, råder politisk pluralism med flerpartisystem och under det senaste decenniet har en rad framsteg gjorts som främjar respekten för de mänskliga rättigheterna.
God ekonomisk tillväxt samt regeringens sociala satsningar har bland annat bidragit till halverad fattigdom, ökad tillgång till dricksvatten samt ett större deltagande i utbildningssystemet. Landets konstitution från 2009 har
tillsammans med regeringens politik bidragit till ökad politisk representation för kvinnor samt ökad inkludering av landets urfolk i politiskt
beslutsfattande. Trots en ökad jämlikhet generellt finns alltjämt stora skillnader mellan landets olika regioner samt mellan stad och landsbygd när det gäller levnadsförhållanden samt tillgång till grundläggande offentlig service såsom rättvisa, utbildning och hälsovård.
Rättsväsendet präglas av ineffektiva arbetsmetoder, otillräcklig
budgettilldelning och förekomst av korruption. Införandet av allmänna val av domare till de högsta domstolarna har ifrågasatts utifrån principen om den dömande maktens självständighet, eftersom regeringspartiet har närmast oinskränkt makt över urvalsprocessen av kandidater. Under det senaste decenniet har exekutivmakten gradvis ökat sitt inflytande över den dömande makten.
Frågetecken har rests kring den demokratiska utvecklingen sedan landets konstitutionsdomstol – på uppmaning av regeringspartiet och i strid med resultatet av en tidigare folkomröstning – i november 2017 beslutade om att
upphäva konstitutionens tidigare begränsningar av antalet möjliga omval för folkvalda makthavare, vilket banar väg för presidenten och vicepresidenten att kandidera i ett obegränsat antal kommande val. Ett antal juridiska processer, på ofta mycket oklara grunder, har initierats mot flera ledande oppositionspolitiker. Genom lagstiftning som bland annat stipulerar att civilsamhällets organisationer ska ”följa regeringens politik och
prioriteringar” har självcensur blivit allt vanligare vilket lett till att
civilsamhällets övervakande roll successivt har begränsats. Statens ökande mediekoncentration, juridiska och administrativa åtgärder mot vissa oppositionella medier samt verbala attacker från regeringsrepresentanter riktade mot regeringskritiska medier och enskilda journalister under de senaste två åren har bidragit till ökad journalistisk självcensur.
Den bolivianska demokratiska traditionen omfattar ett aktivt civilsamhälle.
Demonstrationer och gatuprotester är frekvent förekommande. Övervåld från poliser i samband med demonstrationer har rapporterats. Lynchningar förekommer, framförallt på landsbygden.
Situationen i landets fängelser karaktäriseras av överbeläggning och bristande tillgång till livsmedel, hälsa, vatten och sanitet. Majoriteten av de
frihetsberövade är intagna som sitter häktade i väntan på rättegång och det förekommer fall där personer sitter häktade i flera år utan rättegång.
Omkring två tusen barn är frihetsberövade.
Omkring 70 procent av den arbetsföra befolkningen innehar informella anställningar. Minimiåldern för ungdomar att arbeta är 14 år, men barnarbete i yngre åldrar förekommer. Kvinnor tjänar i genomsnitt hälften så mycket som män. Våld mot kvinnor är ett utbrett problem. Bolivia är ett ursprungs-, transit- och destinationsland för människohandel. Tonårsgraviditeter är vanliga och mödradödligheten är bland den högsta i regionen. På senare år har ökad acceptans av hbtq-personer noterats, även om diskriminerande attityder alltjämt förekommer. Landet har gjort viktiga framsteg i arbetet mot rasism och mot diskriminering av urfolk.
II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER
Rättsskipningen hämmas av förekomst av korruption, ineffektiva
arbetsformer samt otillräcklig budgettilldelning. Det folkliga förtroendet för landets rättsvårdande myndigheter är svagt. Ett arbete med att reformera rättsväsendet inleddes 2014 men avstannade under 2017, delvis på grund av
meningsskiljaktigheter mellan regeringen, åklagarmyndigheten och de högsta domstolarna. En ny straffrättslig lagstiftning upphävdes genom ett
presidentdekret i december 2017 efter omfattande protester.
Landets konstitution från 2009 föreskriver att domare ska utses genom folkomröstning efter att kandidaterna först har godkänts av parlamentet.
Systemet med folkvalda domare har kritiserats, främst utifrån principen om rättsväsendets oberoende eftersom regeringspartiet, genom dess breda majoritet i parlamentet, har närmast oinskränkt makt att påverka den slutgiltiga listan av valbara kandidater. Konstitutionsdomstolens beslut i november 2017 – på uppmaning av regeringspartiet och i strid med resultatet från en tidigare folkomröstning – möjliggör för presidenten och
vicepresidenten att ställa upp i ett obegränsat antal omval. Beslutet har uppmärksammats som ett tydligt exempel på de högsta domstolarnas bristande oberoende.
Korruptionen inom offentlig förvaltning är utbredd på alla nivåer och företeelser såsom nepotism och mutor uppfattas ibland inte som någonting olagligt och är i vissa fall etablerad praxis. De mest korruptionsdrabbade institutionerna är rättsväsendet, polisen och de politiska partierna.
Lagstiftning har antagits i syfte att minska korruptionen i offentlig
förvaltning. I mars 2010 antogs en särskild lag mot korruption, och sedan år 2017 finns ett viceministerium för transparens och bekämpande av
korruption inom justitieministeriet. Genom lagstiftning som bland annat stipulerar att civilsamhällets organisationer ska ”följa regeringens politik och prioriteringar” har självcensur blivit allt vanligare vilket lett till att
civilsamhällets övervakande roll successivt har begränsats. Transparency International rankar Bolivia på plats 112 av 180 undersökta länder i sitt index över upplevd korruption år 2017. World Justice Project rankar Bolivia på plats 106 av 113 på dess rättsstatsindex 2017.
Bolivias konstitution erkänner under vissa förutsättningar urfolkens informella rättsskipning, så länge denna är i linje med konstitutionens grundläggande fri- och rättigheter.
Rättssäkerhet
Landets konstitution stipulerar att rättegångar som huvudregel ska vara offentliga, liksom att en person anses vara oskyldig fram till dess att motsatsen bevisats i domstol. Ineffektivitet, låga utbildningsnivåer och
förekomst av korruption bidrar till att handläggningstiderna i domstolarna ofta är mycket långa. Det förekommer att personer sitter häktade i flera år i väntan på domstolsförhandling. Domar och beslut kan som regel överklagas.
Den enskildes möjlighet till offentlig rättshjälp är begränsad. Otillräcklig budgettilldelning till rättsväsendet har resulterat i att vissa delar av landet saknar fungerande rättsvårdande institutioner, vilket medfört stora
geografiska skillnader mellan stad och landsbygd när det gäller tillgången till rättvisa.
Straffrihet och ansvarsutkrävande
Polisens arbete hämmas av förekomst av korruption, låg utbildningsnivå och ineffektiva arbetsmetoder. Flera fall av polisbrutalitet, ibland med
personskador som följd, har framkommit under de senaste två åren, bland annat i samband med demonstrationer. Ansvarsutkrävandet vid dessa fall har ofta varit svagt eller obefintligt. Amnestier har inte förekommit i modern tid.
En sanningskommission etablerades i augusti 2017 i syfte att undersöka allvarliga människorättsbrott begångna under landets diktaturperiod 1964–
1982. Kommissionens sammansättning har kritiserats för att vara mycket närstående regeringspartiet.
III. DEMOKRATI
De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
I landets konstitution från 2009 föreskrivs att den offentliga makten fördelas mellan fyra oberoende organ; den lagstiftande makten, den verkställande makten, den dömande makten samt valdomstolen. Konstitutionen
tillförsäkrar tidigare marginaliserade grupper delaktighet i det politiska livet i större utsträckning än tidigare och den erkänner kvinnors och urfolks rättigheter.
Rösträtten är allmän och obligatorisk från 18 års ålder. Den som underlåter att rösta utan att kunna intyga giltigt skäl för frånvaron – såsom exempelvis utlandsresa eller sjukdom – riskerar i första hand att bötfällas. Om böterna inte betalas kan den som underlåtit att rösta drabbas av tidsbegränsade administrativa straffsanktioner under en period av 90 dagar, vilka gör det omöjligt att genomföra banktransaktioner, ansöka om pass eller få
anställning inom offentlig förvaltning. Valdeltagandet uppgick till 88 procent i det senaste presidentvalet 2014.
Regeringspartiet Movimiento al Socialismo – Instrumento Político por la Soberanía de los Pueblos (MAS), lett av president Evo Morales, har sedan år 2006
dominerat det politiska landskapet. MAS bildades genom en allians av sociala grupper och fackföreningar, varav flertalet alltjämt är närstående regeringen.
Morales vann presidentvalet 2014 med drygt 61 procent av rösterna. I februari 2016 genomfördes en folkomröstning om en ändring i konstitutionen i syfte att möjliggöra för presidenten att kandidera för ytterligare en mandatperiod. Förslaget röstades ner med knapp majoritet.
Trots resultatet nominerades Morales i december 2016 som partiets kandidat till nästkommande presidentval, och i september 2017 begärde MAS att konstitutionsdomstolen skulle upphäva begränsningen för att ställa upp för omval. I november 2017 beslutade konstitutionsdomstolen att upphäva det tidigare förbudet, vilket bereder väg för Morales att kandidera till
presidentposten ett obegränsat antal gånger. Beslutet har kritiserats för att vara såväl odemokratiskt som att stå i strid med konstitutionen.
Det råder politisk pluralism i landet med flerpartisystem. Vicepresidenten är enligt landets konstitution även det samlade parlamentets högsta talman (underhus och senaten), vilket har kritiserats utifrån maktdelningsprincipen.
Oppositionens inflytande reduceras genom frånvaron av tydliga ledarfigurer samt bristande förmåga att skapa koalitioner mellan de olika oppositionella partierna. Den bolivianska demokratiska traditionen inbegriper frekventa beslutande folkomröstningar, liksom ett mycket aktivt civilsamhälle. Antalet protester och demonstrationer är bland det högsta i regionen. Kritik har riktats mot valmyndigheten för bristande transparens och opartiskhet.
Valobservationer har genomförts av bland annat EU och de amerikanska staternas organisation (OAS), senast i samband med domarvalet i december 2017. Resultaten har pekat på att valsystemet i allt väsentligt följer
internationell standard. Otillbörlig konkurrens inför valen förekommer dock.
Konstitutionen föreskriver val av företrädare för urfolken i parlamentet samt lika representation av kvinnor och män. Andelen kvinnor i parlamentet uppgår till 47 procent i senaten och 53 procent i underhuset. Konstitutionen och annan nationell lagstiftning föreskriver att kvinnor ska utgöra hälften av alla ledamöter i valmyndigheten samt i rättsväsendets högsta instanser. Med undantag för parlamentet är kvinnor emellertid kraftigt underrepresenterade i de högsta folkvalda ämbetena, bland annat som ministrar, borgmästare och guvernörer. Konstitutionen medger möjlighet till ökad autonomi för
urfolkens traditionella lokalsamhällen.
Ökad statsägd mediakoncentration samt juridiska och administrativa åtgärder mot vissa oppositionella medier har bidragit till en ökad journalistisk
självcensur, framför allt för grävande journalistik kring vissa specifika ämnen, såsom miljökonsekvenser av offentliga infrastrukturprojekt samt korruption inom den offentliga förvaltningen.
Det civila samhällets utrymme
Det civila samhället i Bolivia har en lång tradition av att vara starkt och aktivt, och har ofta ett stort inflytande i samhället och politiken.
Regeringspartiet MAS partibas utgörs av en koalition bestående av sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer, vilka har ett betydande inflytande på regeringen. Emellertid har regeringsföreträdare vid upprepade tillfällen uttryckt sig i termer av att civilsamhällets organisationer utanför
regeringspartiets bas inte fyller någon behövlig funktion, med hänvisning till att civilsamhället redan anses representerat genom regeringen. År 2013 infördes en lag som innebar vissa begränsningar för det civila samhället att verka. Lagen stipulerar bland annat att civilsamhällets organisationer ska verka i linje med regeringens prioriteringar. Om så inte bedöms vara fallet riskerar organisationerna att få sin status som juridisk person indragen, och kan då inte fortsätta verka i landet. Flera utländska organisationer har blivit varnade att de kan förlora sin licens att verka i landet efter att ha uppfattats agera i opposition till regeringen. Som konsekvens har vissa organisationer valt att inte fortsätta arbeta med teman som kan uppfattas vara känsliga för regeringen.
IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Enligt landets konstitution har varje människa rätt till liv, fysisk, psykisk och sexuell integritet. Ingen ska utsättas för tortyr eller grym, omänsklig,
förnedrande eller kränkande behandling, slaveri, människohandel eller påtvingade försvinnanden.
Tortyr och misshandel utgör de näst mest rapporterade kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Bolivia. Ombudsmannaämbetet tog emot drygt 20 000 klagomål kring tortyr eller misshandel under år 2017. Differentierad statistik saknas emellertid och huvuddelen av anmälningarna handlar om misshandel, ett flertal i samband med frihetsberövanden. Tortyr förekommer inom landets fängelser, liksom inom polis och militär. Ett fåtal fall av
lynchningar rapporteras årligen, framförallt i samband med att brott begåtts på landsbygden där de rättsvårdande institutionerna är svaga eller obefintliga.
Omkring 70 procent av de intagna på landets fängelser befinner sig häktade i väntan på rättegång, i många fall under flera år. Landets fängelser är kraftigt överbelagda, i vissa fall med mer än 400 procent, och uppvisar bristande säkerhet och bristande sanitära förhållanden. Misshandel och våldtäkter förekommer inom landets anstalter. Rehabilitering inom kriminalvården är obefintlig. Under de senaste fem åren har det förekommit fängelseuppror och interna uppgörelser mellan fångar, vilka ofta har resulterat i dödsfall.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har uppmärksammat
misstänkta fall av självmord inom landets anstalter, och har uttryckt oro över vakternas passiva förhållningssätt i sådana situationer.
FN:s tortyrkommitté besökte Bolivia i maj 2017, och har bland annat kritiserat att frihetsberövade personer inte får sina rättigheter tillgodosedda, bland annat vad gäller tillgång till livsmedel, hygien och sjukvård. Dessutom kritiserades att män och kvinnor respektive ungdomar och vuxna sällan är separerade och att personer som väntar på rättegång placeras tillsammans med redan dömda personer.
Bolivia är ett ursprungs-, transit- och destinationsland för människohandel, i första hand för arbetskrafts- och sexuell exploatering. Kvinnor och barn, framför allt tillhörande urfolken, är särskilt utsatta. Enligt FN förekommer handel av spädbarn för adoption till andra länder samt organhandel. År 2012 antogs en särskild lag mot människohandel, och i augusti 2015 lanserades en nationell plan för att stoppa människohandel med särskilt fokus på kvinnor och barn. Åklagarmyndigheten registrerade 494 fall av misstänkt
människohandel år 2017. Under 2017 har det uppdagats fall av
slaveriliknande förhållanden där kvinnor hållits inspärrade som hemhjälp.
Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt konstitutionen. Den sista avrättningen i Bolivia ägde rum 1973.
Rätten till frihet och personlig säkerhet
Den personliga friheten, inklusive rätten att fritt resa in och ut ur landet samt den personliga säkerheten skyddas enligt landets konstitution, som även förbjuder godtyckliga frihetsberövanden och kvarhållanden.
Det har förekommit att personer har frihetsberövats på oklara grunder i samband med demonstrationer, och landets journalistföreningar har
rapporterat fall av misstänkta godtyckliga frihetsberövanden av journalister.
Det förekommer frekvent att rörelsefriheten i landet begränsas på grund av vägblockader i samband med manifestationer och protestaktioner, som i vissa fall kan fortgå under flera dygn.
Inga fall av påtvingade försvinnanden finns rapporterade under 2017.
Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Landets konstitution fastställer rätten till tillgång till information och rätten att fritt analysera, kommunicera och tolka information. Landets strafflag omfattar bestämmelser om förtal som stipulerar fängelsestraff för offentlig spridning av falska påståenden.
Det statliga medieinnehavet rapporteras öka. Det förekommer att medier som för en kritisk granskning av regeringens politik censureras av regeringen genom återkallande av texter samt genom administrativa åtgärder, såsom skatterevisioner på oklara grunder samt problem med att få olika slags tillstånd. Det har förekommit att rättsprocesser inletts mot enskilda
journalister som uttryckt sig regeringskritiskt. Självcensuren rapporteras öka.
Journalistförbundet i Bolivia har uttryckt oro för fall av hot och attacker som riktats mot journalister i samband med situationer där regeringens politik har kritiserats. Regeringen har instiftat ett slags presstöd, vilket har kritiserats för att endast tilldelas de medier regeringen har intresse av att stödja. Under 2017 har flera medier anklagats av regeringen för att sprida felaktiga fakta samt för att destabilisera den politiska situationen i landet. Under 2017 rapporterades det om fall där privatpersoner frihetsberövats efter att ha uttryckt sig negativt på sociala medier om regeringen eller enskilda regeringsföreträdare. Bolivia innehar plats 107 av 180 på Reportrar utan gränsers index för pressfrihet 2017 (jämfört med plats 97 år 2016).
Även om internetbaserade medier växer som nyhetskälla är radio alltjämt den ledande informationskällan, följd av tv. I december 2017 fanns 8,8 miljoner internetanslutningar i landet, nästan uteslutande i urbana områden.
Det finns inga uppgifter om att regeringen begränsar tillgång till eller censurerar internet, även om förslag om begränsningar har framförts av regeringsföreträdare och enskilda parlamentariker.
Rätten till mötes- och föreningsfrihet
Konstitutionen garanterar invånarnas rätt att bilda och ansluta sig till politiska partier, liksom rätten till mötes- och föreningsfrihet.
Befolkningen i Bolivia är känd för att frekvent demonstrera för att uttrycka missnöje. Under 2017 genomfördes drygt 1 000 protester runt om i landet, varav de flesta i form av fredliga demonstrationer och vägblockader. I undantagsfall har emellertid protesterna varit våldsamma. Vid ett antal protester har de protesterande skadats i samband med polisingripanden för att skingra protesterna, utan några rättsliga påföljder för poliserna.
Religions- och övertygelsefrihet
Bolivia är en sekulär stat där religionsfriheten och andra andliga övertygelser skyddas i landets konstitution. I mars 2013 drev regeringen igenom en lag som reglerar arbetet för organisationer, kyrkor och religiösa grupper eller personer med andlig tro, vilket bland annat omfattar obligatorisk registrering av religiösa samfunds stadgar samt reglering av eventuella ekonomiska vinster. Landets frikyrkor har karaktäriserat lagen som en attack på
religionsfriheten, med hänvisning till att de religiösa samfunden genom lagen har hamnat under statlig kontroll och sedan dess har tvingats att betala skatt.
V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor Bolivia har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta kärnkonventioner. Bolivia har inte ratificerat ILO:s konvention nr. 144 om trepartssamråd, och förhandlingar mellan regering, fackföreningar och den privata sektorn genomförs vanligtvis inte. Konflikter mellan fackliga centralorganisationer och regeringen förekommer. I vissa fall har dessa lett till våldsamma demonstrationer som har resulterat i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.
Arbetslösheten uppgick i december 2017 till 4,5 procent. Omkring 70 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen innehar informella anställningar, och saknar därmed juridiskt skydd och sociala förmåner.
Arbetsförhållandena inom vissa sektorer är undermåliga, bland annat inom gruvindustrin och inom vissa jordbrukssektorer, där en betydande del av arbetet alltjämt sker informellt och manuellt. Tvångsarbete eller arbete som närmast kan liknas vid tvång förekommer. Enligt uppgifter från
justitieministeriet är förhållandena särskilt allvarliga inom
paranötsproduktion, sockerrörsproduktion, gruvnäring samt hushållsarbete.
Minimilönen höjs årligen genom presidentdekret, och uppgick i december 2017 till omkring 2 300 kronor/månad. Detta belopp täcker dock inte kostnaden för att upprätthålla en skälig levnadsstandard.
Fackföreningars rätt att verka erkänns i lagen. Omkring 40 procent av den arbetsföra befolkningen är fackligt anslutna.
Diskriminering mot kvinnor förekommer på arbetsmarknaden.
Rätten till bästa uppnåeliga fysiska och mentala hälsa
Landets konstitution erkänner rätten till hälsa och garanterar kostnadsfri tillgång till offentlig hälsovård. Under de senaste åren har vissa reformer av hälsosektorn genomförts, men trots dessa ansträngningar är tillgången till vård begränsad. Bristande ekonomiska resurser, bristande
sjukvårdsutrustning samt brist på sjukvårdskunnig personal utgör
utmaningar. Åtnjutandet av rätten till hälsa avgörs till stor del av geografisk-, etnisk- och socioekonomisk tillhörighet. För urfolken begränsas tillgången till hälsovård även av att servicen sällan är kulturellt eller språkligt anpassad.
Ett viceministerium för traditionell och interkulturell medicin har skapats inom hälsoministeriet för ökad hälsoservice anpassad till urfolkens behov.
Enligt FN:s befolkningsfond (UNFPA) uppgår medellivslängden för män till 67 år och för kvinnor till 72 år. Enligt UNAIDS lever omkring 19 000 personer med hiv i Bolivia, och av dem beräknas en fjärdedel ha tillgång till bromsmediciner. Drygt 70 procent hiv-positiva gravida kvinnor använder antiretrovirala läkemedel för att förhindra att smittan överförs till barnet.
Enligt landets statistikmyndighet föder kvinnor i genomsnitt 2,8 barn. På landsbygden beräknas genomsnittet uppgå till 3,5 barn per kvinna. Uppgifter från UNFPA visar en ökad användning av preventivmedel, som nu används av 63 procent av alla kvinnor mellan åldern 15–49 år. På landsbygden använder omkring 25 procent preventivmedel. Generellt ges ingen sex- och samlevnadsundervisning i skolorna.
Enligt den nationella statistikmyndighetens senaste studie om
mödradödlighet i Bolivia från 2011 sker omkring 160 dödsfall per 100 000 födslar. Av dessa är 14 procent unga mödrar mellan 14 och 19 år. Enligt en
rapport från Unicef från 2016 beräknades mellan 80–85 procent av gravida kvinnor ha tillgång till prenatal vård. Regeringen har infört ett
hälsobidragssystem, Juana Azurduy, som är riktat till gravida kvinnor samt till mödrar till barn under två år, i syfte att minska mödra- och barnadödlighet, främja amning samt minska andelen kroniskt undernärda barn.
Återkommande perioder av torka och översvämningar påverkar jordbruk och fiske. Det saknas fungerande avloppsreningsverk i Bolivia, vilket gör att floder och vattendrag ofta är kraftigt förorenade. Många vattendrag är också starkt förorenade av tungmetaller från gruvnäring. Bolivias regering är medveten om problemen och har planerat genomföra vissa åtgärder inom ramen för landets nationella utvecklingsplan. Resurstilldelningen och genomförandekapaciteten bland regionala och lokala myndigheter är emellertid otillräcklig.
Rätten till utbildning
Landets konstitution föreskriver rätten till icke-diskriminerande, kostnadsfri, utvecklande och interkulturell utbildning. Grundskolan, som i Bolivia
inkluderar primärskolan (årskurs ett till fem) och sekundärskolan (årskurs sex till och med studentexamen), är obligatorisk och kostnadsfri. 98 procent av alla barn avslutar primärskolan. Andelen elever som slutför sekundärskolan uppgår till 60 procent för flickor och 55 procent för pojkar. 72 procent av de som avslutat grundskolan inskriver sig för fortsatta studier. Läskunnigheten uppgår till cirka 95 procent, varav 92 procent bland kvinnor och 98 procent bland män.
Statens investeringar i utbildningsväsendet har ökat markant under de senaste åren. Statens utgifter för utbildning uppgick till drygt sex procent av statsbudgeten 2017. Regeringen har infört ett bidragssystem för att främja resurssvaga barns rätt till utbildning, och infört kostnadsfri frukost på offentliga skolor. Regeringen har även genomfört betydande satsningar för att stärka interkulturella utbildningsprogram, bland annat genom att utbilda lärare och specialister inom urfolkens språk. Satsningar omfattar även kvällsskolor, vilket ger arbetande barn och ungdomar möjlighet att gå i skolan. Inga aktiva åtgärder har vidtagit för att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna i grundskolan.
Även om tillgången till utbildning har förbättrats, är utbildningens kvalitet fortfarande en utmaning. Betydande variationer kvarstår vidare när det gäller
åtnjutandet av rätten till utbildning mellan olika provinser i landet och mellan stad och landsbygd. Generellt förekommer fortfarande skillnader även vad gäller utbildningsnivå för kvinnor och män.
Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet De allmänna levnadsvillkoren har förbättrats under de senaste tio åren tack vare god ekonomisk tillväxt samt regeringens sociala satsningar som framför allt gynnat de mest utsatta grupperna i samhället såsom urfolk, kvinnor och barn. Omkring 40 procent av landets befolkning omfattas av regeringens olika bidragssystem. Regeringens insatser har bidragit till att fattigdomen har halverats under det senaste decenniet.
I början av 2016 antogs en nationell plan för social och ekonomisk
utveckling för åren 2016–2020. Ett av planens mål är att minska den extrema fattigdomen med tio procent. Emellertid karaktäriseras landet ännu i hög grad av ojämlikhet mellan olika befolkningsgrupper samt mellan män och kvinnor. Knappt 40 procent av befolkningen lever i fattigdom, och på landsbygden uppgår andelen fattiga människor till 55 procent. Omkring 18 procent av landets befolkning lever i extrem fattigdom. Den extrema fattigdomen uppgår till 35,9 procent på landsbygden och 9,9 procent i urbana områden. Såväl i urbana som rurala områden är den fattiga befolkningen särskilt sårbar för klimatförändringar och naturkatastrofer.
Tillgången till vatten och andra sanitära nödvändigheter har ökat generellt, vilket har bidragit till en förbättrad levnadsstandard. Enligt Unicef har 85 procent av landets befolkning tillgång till dricksvatten. Tillgången till dricksvatten på landsbygden uppgår till 66 procent, respektive 94 procent i urbana områden. Tillgången till toaletter uppgår till 43 procent på
landsbygden, respektive 66 procent i urbana områden.
Regeringen har infört ett omfattande bidragsystem för att öka tillgången till sociala och ekonomiska rättigheter. Sedan år 2006 har kontantbidrag riktats till utsatta grupper, skolelever, gravida kvinnor och äldre. Omkring en tredjedel av befolkningen gynnas idag av detta system.
Bolivia rankas på plats 118 av 188 länder på FN:s utvecklingsprograms (UNDP) index för mänsklig utveckling 2016.
VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING
Kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Viktiga framsteg har gjorts under det senaste decenniet för att främja och stärka kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. Särskilda framsteg har gjorts när det gäller kvinnors politiska representation i folkvalda
församlingar. En särskild lag mot trakasserier och våld mot politiskt valda kvinnor antogs år 2012. Offentliga myndigheter är enligt lag skyldiga att allokera offentliga medel för att främja jämställdhet. Landets konstitution erkänner kvinnors och mäns lika rättigheter, liksom lagen mot rasism och alla former av diskriminering från 2010, där den senare straffbelägger diskriminering på grund av kön och graviditet. En nationell plan inom området har även tagits fram, för att säkerställa kvinnors lika möjligheter i samhället.
Kvinnors och mäns ojämlika tillgång till hälsa och ekonomiska resurser utgör fortsatta utmaningar. Det förekommer alltjämt att kvinnor utsätts för
diskriminering såväl när det gäller tillgång till anställning som när det gäller arbetsvillkor. Enligt Världsbanken arbetar 83 procent av män över femton år, medan motsvarande andel kvinnor uppgår till 64 procent. Enligt FN tjänar kvinnor i genomsnitt 50 procent mindre än män. Kvinnor spenderar fyra gånger mer tid än män på oavlönat arbete såsom hushållsarbete och barnuppfostran. Otillräcklig tillgång till förskolor försvårar kvinnors aktivitet på arbetsmarknaden.
Landets mark- och arvslagar ger män och kvinnor lika rätt till ägande. Under de senaste tolv åren har andelen kvinnor som innehar lagfart ökat från 15 procent 2005 till 45 procent 2017.
Enligt den Panamerikanska hälsoorganisationen är Bolivia ett av länderna i Latinamerika och Karibien med högst frekvens av fysiskt våld mot kvinnor.
År 2017 mottog ombudsmannaämbetet 27 831 anmälningar om kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Enligt landets statistikmyndighet har tre fjärdedelar av alla kvinnor som lever i en relation upplevt våld från sin partner, och 44 procent har upplevt våld inom sin relation under de senaste tolv månaderna. Urfolkskvinnor på landsbygden är särskilt utsatta. År 2013 antogs en särskild lag för kvinnors rätt till liv utan våld, som bland annat etablerar ett regionalt och kommunalt system för att förebygga våld riktat mot kvinnor.
Bolivia är ett av länderna i Latinamerika med högst andel mord på kvinnor i förhållande till invånarantal. Under 2017 rapporterades 111 könsrelaterade mord på kvinnor (så kallade feminicidios), jämfört med 106 fall under 2016.
Lagstiftningen erkänner könsrelaterade mord på kvinnor som ett särskilt brott med straffsatser som inkluderar fängelse med upp till 30 år. En särskild nationell handlingsplan mot könsrelaterat våld antogs i oktober 2017.
Landets kommuner och regioner saknar emellertid ofta förmågan att erbjuda skydd, och rättsväsendet saknar kapacitet att lagföra förövare.
Abort är olagligt under alla omständigheter. Vid fall av incest, våldtäkt eller vid fara för moderns liv eller hälsa ges emellertid inga straffrättsliga påföljder efter abort. Uppskattningsvis genomförs omkring 50 000 illegala aborter årligen. Drygt 500 kvinnor avlider årligen till följd av illegala aborter, som därmed utgör den tredje vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Enligt nationella kvinnorättsorganisationer utgör otillräcklig tillgång till hälsoservice, avsaknad av familjeplanering och sex- och
samlevnadsundervisning samt köns- och etniskt baserad diskriminering hinder för kvinnors åtnjutande av sina sexuella och reproduktiva rättigheter.
Den legala minimiåldern för äktenskap är 18 år, eller 16 år med föräldrarnas samtycke.
Barnets rättigheter
Bolivias konstitution inkluderar explicit barnets rättigheter, och förbjuder bland annat tvångsarbete, våld och exploatering av barn. I juli 2014 antogs en särskild barn- och ungdomslagstiftning, som bland annat inkluderar skydd mot våld, förbud mot olika former av tyngre arbete (såsom gruv- och
byggnadsarbete) samt skydd av den personliga integriteten. Den tidigare nationella lag som under vissa omständigheter tillät barn mellan 10 och 14 år att arbeta, upphävdes i juli 2017 av landets konstitutionsdomstol. Ny
minimiålder för att arbeta är sedan lagens upphävande 14 år. Enligt uppgifter från Unicef arbetar 28 procent av barn mellan 5 och 17 år, varav 24 procent utför arbeten som bedöms vara farliga och riskabla.
Fattigdom samt förekomst av våld och exploatering av barn utgör betydande utmaningar. Genom den särskilda barn- och ungdomslagstiftningen från 2014 skapades ett nationellt skyddssystem för att i större utsträckning säkerställa barnets rättigheter. Skyddssystemet förbjuder bland annat barnaga, vilket fortfarande är frekvent förekommande. Trots införandet av skyddssystemet – som inkluderar sektorsövergripande samordning mellan
olika instanser – brister dess tillämpning, bland annat på grund av bristande kompetens och ekonomiska resurser.
Bolivia är ett av länderna i Latinamerika med högst andel barn- och
ungdomsgraviditeter. Omkring 15 procent av tonåringar mellan 15 till 19 år har någon gång varit gravida. Barn- och ungdomsgraviditeter är vanligare bland flickor och unga kvinnor som lever i fattigdom på landsbygden, där andelen uppgår till drygt 20 procent. Enligt statistik från UNFPA är omkring tre fjärdedelar av alla förstagångsgraviditeter oplanerade. Det förekommer att unga tonårskvinnor och flickor tvingas av sina föräldrar att ingå en äktenskapsliknande relation, särskilt på landsbygden. Enligt Unicef har 53 procent av de ungdomar som är gifta eller lever i relation utsatts för våld av sin partner. Förekomst av sexuellt våld och exploatering är särskilt påtagligt bland urfolksflickor.
Enligt Unicef lever 43 procent av barn mellan 4 till 17 år i fattigdom. Unicef uppskattar att drygt 3 000 gatubarn lever i Bolivias största städer, varav omkring en fjärdedel är flickor.
Regeringen har genomfört satsningar i syfte att öka deltagandet i
undervisningssystemet, bland annat genom bidragssystemet Bono Juancito Pinto, där föräldrar med barn inskrivna på offentlig skola ges kontantbidrag med villkoret att deras barn deltar i skolundervisningen.
Av alla barn under fem år lider 16 procent av kronisk undernäring. Andelen är mer än dubbelt så hög när det gäller barn på landsbygden och inom urfolksgrupper. Två tredjedelar av alla barn under fem år lider av järn- och A-vitaminbrist. Regeringen har sedan 2006, ett särskilt program som syftar till att eliminera förekomsten av kronisk undernäring bland barn under fem år.
Spädbarnsdödligheten uppgår enligt Unicef till 15 per 1 000 födslar och barnadödligheten för barn under fem år uppgår till 29 per 1 000 födda barn.
Enligt uppgift från Unicef tillsammans med Hälsoministeriet är drygt 80 procent av alla barn under ett år fullt vaccinerade.
Straffbarhetsåldern i Bolivia är 14 år. Enligt ombudsmannaämbetet finns omkring 2 000 barn på landets fängelser, varav hälften på grund av straffrättslig påföljd, och hälften på grund av att de är barn till intagna.
Genom ett regeringsdekret i februari 2017 sänktes minimiåldern för värnplikt från 18 till 17 år i vissa fall.
Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Landets konstitution förbjuder diskriminering på grund av kön, hudfärg, etniskt ursprung, kultur, nationalitet, språk, religiös övertygelse eller ideologi.
Landets urfolk och den afro-bolivianska befolkningens rättigheter erkänns av konstitutionen. Arbetet mot rasism är en explicit prioritet för Bolivias
regering och viktiga framsteg har nåtts under det senaste decenniet. En särskild lag mot rasism och alla former av diskriminering antogs år 2010. En nationell kommitté mot rasism och alla former av diskriminering bildades år 2011 och en handlingsplan mot rasism för perioden 2016–2020 har
utarbetats.
Bolivias befolkning beräknas uppgå till 11 miljoner, varav omkring 60 procent tillhör urfolk. Av de 36 urfolk som är erkända i konstitutionen är aymara, quechua samt guaraní de största. En betydande del av urfolken är bosatta på landsbygden där offentliga institutioner och tjänster är svaga och knappa.
Utbredd fattigdom och begränsad tillgång till utbildning, hälsa, rent vatten, sociala tjänster samt anställningar begränsar utövandet av urfolkens
rättigheter, liksom deras kunskap i det spanska språket. 60 procent av urfolkskvinnor och 40 procent av urfolksmän arbetar i lågproduktiva
sektorer med små inkomster, exempelvis småskaligt traditionellt jordbruk på landsbygden. Män som tillhör urfolk tjänar i genomsnitt hälften så mycket som män som inte tillhör något av landets urfolk, och urfolkskvinnor tjänar i genomsnitt hälften av vad urfolksmän tjänar.
Regeringens satsningar att främja urfolkens politiska deltagande har under de senaste åren gett landets urfolk ökat politiskt erkännande och inflytande.
Kritik finns emellertid att regeringen på olika sätt favoriserar urfolket aymara framför de andra urfolken, särskilt när det gäller politisk representation.
Konstitutionen stipulerar att särskilda mandat ska reserveras för urfolk i parlamentet samt i de regionala folkvalda församlingarna. Den föreskriver även urfolks rätt till decentraliserat självstyre. En process har inletts för framtagandet av stadgar för urfolkens självstyre inom elva lokalsamhällen, så kallade autonomías indígenas. Implementeringsprocessen av urfolkens självstyre
har hittills varit långsam och har präglats av en rad administrativa
utmaningar. Hittills har två självstyrande lokalsamhällen för urfolk etablerats.
Trots principen om självstyre fastställer landets konstitution den bolivianska statens absoluta äganderätt och kontroll över landets naturresurser. Ett presidentdekret från 2015 stipulerar statens oinskränkta rätt över olja- och gasresurser, även i naturskyddade områden. Under de senaste fem åren har det förekommit ett antal konflikter där urfolkens rättigheter står i konflikt med nationella intressen gällande exploatering av naturresurser, eller i samband med infrastrukturprojekt i områden där urfolk lever.
Omkring två procent av landets befolkning benämns som afro-bolivianer.
Diskriminering och social exkludering av afro-bolivianer förekommer, bland annat när det gäller tillgång till utbildning, hälsa, sysselsättning samt rättvisa.
Hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
Landets konstitution, liksom den nationella lagen om förbud mot rasism och all form av diskriminering, förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Hbtq-personer har blivit alltmer accepterade i det bolivianska samhället och det finns flera aktiva organisationer. Det
förekommer emellertid alltjämt att hbtq-personer utsätts för diskriminering, exkludering från arbetsmarknaden samt våld och andra former av kränkande behandling. Transpersoner och homosexuella kvinnor är särskilt utsatta grupper.
Äktenskap eller registrerat partnerskap mellan samkönade par är inte tillåtet.
Samkönade sexuella aktiviteter är inte straffbelagda. I maj 2016 antogs en lag om könsidentitet som gav transsexuella personer rätten att utföra
könskorrigering samt namnbyte i nationella identitetshandlingar. År 2017 meddelade konstitutionsdomstolen att lagen inte tillåter nya förvärvade rättigheter för transsexuella personer efter utförd könskorrigering och registrerat namnbyte, såsom exempelvis rätten att ingå äktenskap.
Som medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter röstade Bolivia 2016 för den resolution som etablerade en oberoende expert om skydd mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Flyktingars och migranters rättigheter
Bolivias konstitution garanterar rätten att söka och beviljas asyl samt
principen om non-refoulement. Konstitutionen anger även fri inre rörlighet, fria utlandsresor samt rätten att emigrera och återvända. År 2012 antogs en särskild lag för flyktingar och migranters rättigheter. Flyktingar och asylsökande har tillgång till utbildning, hälsovård och har rätt att arbeta.
Genom nationell lagstiftning har även personer som inte omfattas av flyktingdefinitionen rätt till skydd i form av laglig bosättning i landet på särskilda humanitära grunder.
Bolivia har ratificerat FN:s flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll samt konventionen om begränsning av statslöshet. Trots det legala skyddet av flyktingar och migranter förekommer uttryck för rasism och
diskriminering, särskilt inom arbetsliv, hälsa och utbildning. Negativa stereotyper av flyktingar och migranter förekommer även i media där de ibland framställs som ansvariga för olika typer av brott i landet.
Enligt den Internationella organisationen för migration (IOM) lever omkring 700 flyktingar i Bolivia, varav 40 procent är kvinnor. Majoriteten av dessa kommer från Peru och Colombia. UNHCR har uttryckt oro över förekomst av finansiell utpressning vid gränskontrollen till Bolivia samt sexuella
övergrepp utförda av smugglingsnätverk. Flyktingar och asylsökande, främst kvinnor och flickor, är särskilt utsatta att falla offer för människohandel, smuggling och prostitution. Ökande negativa effekter av klimatförändringar – såväl torka som översvämningar – har förorsakat internmigration från drabbade områden på landsbygden till landets städer.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning.
År 2012 antogs en särskild lag för personer med funktionsnedsättning, och en nationell stiftelse, Fondo Nacional de Solidaridad y Equidad, skapades i syfte att främja integration av personer med funktionsnedsättning. FN:s kommitté om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har uttryckt oro över att personer med funktionsnedsättning inte erkänns som fullvärdiga
rättighetsbärare, utan snarare betraktas som skyddsbehövande offer.
Förekomsten av diskriminering på arbetsmarknaden är en stor utmaning för personer med funktionsnedsättning. År 2008 antogs ett presidentdekret som stipulerar att minst fyra procent av anställda inom offentlig förvaltning ska
utgöras av personer med funktionsnedsättning. Implementeringen har dock varit bristfällig. Den särskilda lagen för personer med funktionsnedsättning stipulerar bland annat rätten till ett månatligt bidrag för personer som på grund av funktionsnedsättning inte har möjlighet att arbeta. Beloppet varierar mellan landets kommuner.
Generellt är tillgängligheten i offentliga miljöer bristfällig för personer med funktionsnedsättning. Exempelvis är de flesta byggnader ej anpassade för rullstol. Enligt ombudsmannaämbetet är personer med funktionsnedsättning överrepresenterade när det gäller i förtid avbrutna studier i grundskolan.
Mycket få skolor kan erbjuda särskilda hjälpmedel för elever med funktionsnedsättning.
De grupper som är extra utsatta är personer med psykisk
funktionsnedsättning, personer som tillhör urfolk samt kvinnor och barn.
Det förekommer att personer med funktionsnedsättning göms undan i hemmen.
VII. Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Bolivia
Bolivia var invald medlem av FN:s råd för mänskliga rättigheter under perioden 2016–2017. Bolivia är invald medlem av FN:s säkerhetsråd under perioden 2017–2018. Bolivia samarbetar generellt med FN och tematiska specialrapportörer och konventionskommittéer tillåts regelmässigt att besöka landet. Under våren 2017 meddelade Bolivias regering FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters kontor i Bolivia inte skulle ges förnyat mandat och kontorets verksamhet avslutades den 31 december 2017. 17 andra FN-organ är verksamma i Bolivia.
EU-kommissionen, liksom flera EU-länder, däribland Sverige, har bilaterala utvecklingssamarbeten med Bolivia som till viss del har bäring på främjandet av de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer.
Bolivia omfattas av EU:s unilaterala preferenssystem GSP+, och är föremål för EU:s granskning av efterlevnaden av 27 internationella konventioner, inklusive 15 konventioner om mänskliga rättigheter.
Sveriges arbete till stöd för de mänskliga rättigheterna i Bolivia genomförs till stor del genom Sveriges utvecklingssamarbete. Sverige stödjer
ombudsmannaämbetet, som nationellt verkar för respekt för mänskliga rättigheter med särskilt fokus på de mest utsatta grupperna. Genom UNDP stödjer Sverige processer för urfolks självbestämmande och självstyre. För att stärka respekten för barnets rättigheter samarbetar Sverige med Unicef, bland annat med fokus på tillgång till miljömässigt hållbara samhällstjänster som vatten och sanitet. Sverige har även ett stöd till UN Women i Bolivia, bland annat med fokus på att jämställdhet ska genomsyra implementeringen av regeringens nationella utvecklingsplan samt stöd till uppföljning av CEDAW-kommitténs rekommendationer. Sverige stödjer även ett program genom den internationella organisationen IDEA som syftar till att
genomföra den kvinnoagenda som den nationella kvinnorörelsen har tagit fram, som särskilt fokuserar på kvinnors politiska deltagande och minskat könsrelaterat våld.
I syfte att stödja ungdomars rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och att leva ett liv utan sexuellt våld stödjer Sverige UNFPA:s verksamhet. Dessutom arbetar UNFPA med urfolk och sexuell och reproduktiv hälsa och
rättigheter i svårtillgängliga delar av Amazonas-regionen. För att stärka det
civila samhällets roll i arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet samarbetar Sverige med Diakonia, bland annat i syfte att bidra till minskat könsrelaterat våld samt motverka människohandel och hatbrott mot hbtq-personer. Diakonia samordnar även en
samarbetsplattform för enskilda internationella organisationer som erhåller stöd från Sverige – som bland annat inkluderar organisationerna Svalorna, Rädda barnen och We Effect – och som i sin tur sammanlagt stödjer drygt 100 nationella civilsamhälleorganisationer.
I den senaste granskningen av Bolivia i den universella
granskningsmekanismen (UPR) vid FN:s råd för mänskliga rättigheter i november 2014 gav Sverige rekommendationer till Bolivia som bland annat berörde barnets rättigheter med fokus på barnarbete och våld mot barn, kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna med fokus på sexuell- och reproduktiv hälsa och rättigheter samt straffrihet med fokus på förövare av övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Bolivia
accepterade samtliga svenska rekommendationer. Nästa granskning av Bolivia äger rum i november 2019.
VIII. Ratificering av centrala konventioner om mänskliga rättigheter Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år 1982. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt och det tillhörande protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1982
respektive år 2013.
Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år 1982. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2012.
Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år 1970.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2000.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år 1999.
Det tillhörande protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år 2006.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år 1990. Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter ratificerades år 2004. Det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år 2003. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2013.
Internationella konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter, International Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families (ICRMW), ratificerades år 2000.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år 2009. Det tillhörande protokollet om enskild klagorätt ratificerades år 2009.
Internationella konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) ratificerades år 2008.
1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) ratificerades år 1982. Det tillhörande protokollet ratificerades år 1982.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) ratificerades år 2002.
Regionala instrument
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights (ACHR), ratificerades år 1979. Det tillhörande protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år 2006. Det tillhörande protokollet om avskaffandet av dödsstraffet har inte
ratificerats.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga och bestraffa tortyr, Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år 2006.
Inter-amerikanska konventionen om att förebygga, bestraffa och eliminera våld mot kvinnor, Inter-American Convention on the Prevention, Punishment and Eradictation of Violence against Women, ratificerades år 1994.
Erkännande av Interamerikanska domstolens (IACHR) jurisdiktion, accepterades år 1993.
